Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förintelsen en stark trend i litteraturen – "Jag tror att vi känner en kollektiv stress"

Skildringar av efterkrigstiden, brev till en försvunnen pappa och ett seriealbum om koncentrationslägren – en rad nya böcker handlar om Förintelsen. Och när de överlevande åldras frågar sig fler: hur kan vi garantera ett "aldrig igen"?

Annons

De fyller 80 och 85 år i år. Makarna Dina och Jovan Rajs har bott i Sverige i ett halvt sekel och har både skrivit och föreläst om sina erfarenheter av Förintelsen, vid sidan om sina vanliga arbeten.

Ändå blev de överrumplade när en ung flicka för ett par år sedan frågade: "hur blev ni hela igen?"

– Det var en så kärnfull fråga. Men vad betyder det, att vara hel? Vi svarade med en bok, säger Jovan Rajs, om deras "Att återvända till livet".

Inför årets minnesdag av Förintelsen ges en rad nya böcker ut. 15 år gammal hamnade Marceline Loridan-Ivens i koncentrationsläger med sin far. Nu, 70 år senare, formulerar hon ett brev till honom, om upplevelserna hon aldrig har kunnat dela, i "Och du kom inte tillbaka".

Människorättsadvokaten Philippe Sands skriver i stället personligt om männen som i Förintelsens efterdyningar juridiskt förankrade begreppen folkmord och brott mot mänskligheten, i "Vägen till Nürnberg".

Det handlar om krigsåren men också om arvet efter det stora traumat, och de överlevandes väg framåt.

I skolan har frågorna fått en ny aktualitet den senaste tiden, märker makarna Rajs. Eleverna undrar inte längre främst "har du träffat Hitler?" eller "hatar du tyskar?". Numera har många egna erfarenheter av krig och frågar till exempel "varför lämnade ni ert land" och "hur blev ni mottagna i Sverige?".

– Man ställde inte sådana frågor för 15-20 år sedan, säger Jovan Rajs.

– Det har alltid funnits behov av att informera om vad som hände i Förintelsen. Men nu är det ännu viktigare att berätta vad som kan hända också i framtiden, säger Dina Rajs och pratar om den ökade rasismen och antisemitismen i samhället.

Dina och Jovan varvar sina berättelser i boken, precis som de oupphörligen kärleksfullt faller varandra i talet. De föddes båda på 1930-talet. Hon i Ruma i Jugoslavien, som 1941 ockuperades av Nazityskland. Jovan föddes i dåvarande Petrovgrad och tog sig endast nio år gammal över gränsen till Ungern.

1944 deporterades han till Bergen-Belsen, och befriades i Theresienstadt 1945. Men hela hans familj dödades.

– Endast 38 judar från min stad överlevde, och jag var yngst. En tolvåring fattar inte så mycket men som tonåring hamnade jag i stora depressioner. Det var en förskräcklig tid, säger han.

I efterkrigstidens Serbien pratade man inte om de överlevandes erfarenheter. Serberna var snälla och inte alls antisemiter, men hade sina egna problem, sammanfattar makarna Rajs. Avgörande för dem var i stället att ett hundratal judiska ungdomar som klarat sig blev sammanförda i en trevande gemenskap.

– Vi hade ingen möjlighet att gå i terapi. Men jag undrar om det inte var lika viktigt att träffa folk med liknande öden. I den situationen, som särskilt Jovan befann sig i utan sina närmaste, var det viktigt att hitta någon som på djupet kunde förstå, säger Dina.

Varken Dina eller Jovan Rajs har någonsin greppat hur Förintelsen kunde inträffa. Men de kan berätta om förföljelserna. Om hur man släpper hatet och går vidare.

En dag kommer dock vittnena att tystna, och det oroar Jessica Bab Bonde. Hon har intervjuat överlevande från olika läger, och tillsammans med tecknaren Peter Bergting gjort seriealbumet "Vi kommer snart hem igen".

– Vi är ganska vana vid att prata om att det är viktigt att minnas. Och det är det. Men varför är det viktigt, och hur får vi med kunskapen in i en framtid där vittnena inte finns kvar? Jag tror att vi känner en kollektiv stress över hur vi ska göra nu, säger hon.

Som judinna har hon levt med frågan i hela sitt liv, hade gränserna inte varit öppna för hennes far- och morföräldrar hade hon själv inte existerat. Att via historien forma nuet och framtiden är ett enormt ansvar för framför allt skolan, menar hon.

Därför riktar hon sig också till barn på elva år och uppåt.

– Jag tror att de har ett oförstört sinne. Empatin är oerhörd och det är viktigt att väcka den. Det handlar om att barnen ska få lust att arbeta för ett fritt och demokratiskt samhälle – för det är ingen självklarhet.

Elin Swedenmark/TT

Mer läsning

Annons