Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Eriksson: När kvinnorna enas skakas gubbväldet

Annons
Kim Anderzon spelade Lysistrate på Parkteatern i Stockholm 2003. Kanske dags för en ny uppsättning, skriver Erik Eriksson i sin krönika.                                 Foto: Lars Pehrson/TT

Vi ser historia skrivas nu. Hundra röster blev tusen, blev tiotusen, blev en ständigt växande kör av kvinnoprotester mot tafsande och våldsamma män. Och låt oss hoppas att det vi ser och hör bara är början.

Det liknar ett krigstillstånd: hänsynslösa eller okänsliga män mot skyddslösa kvinnor; muskelstyrka, brunst och makt mot svaghet och underläge. Jagade och utsatta kvinnor, även här hos oss, lever som människor gör i krigsländer, med ögon i nacken, med ständig vaksamhet.

Låt oss hoppas att det vi ser och hör bara är början

Jag såg krig som reporter under några år och jag var ständigt vaksam där ute. Jag flyttade skrivbordet från fönstret, sov med hjälmen inom räckhåll, undvek öppna platser, gav akt på människor.

Så kom jag hem till Sverige, till fredens land. Men mina vanor lämnade mig inte. Jag var inte rädd och jag trodde inte att skyttar låg på taken vid Hötorget i Stockholm, ändå spanade jag och spejade när jag var på väg förbi Konserthuset och PUB. Och jag trodde inte att en granat skulle brisera på gården utanför mitt svenska hus, ändå undvek jag fönstret när det var mörkt ute.

Nu förstod jag varför kvinnor här hemma undvek mörka skogsstigar

Men nu såg jag också att många svenska kvinnor levde med en liknande vaksamhet. Jag hade nog sett det som barn, men inte funderat över det jag såg.

Nu förstod jag varför kvinnor här hemma undvek mörka skogsstigar, och jag märkte att någon tvekade innan hon satte sig bredvid en okänd man på bussen, och på jobbet såg jag ju att kvinnor inte åkte hiss med vissa män.

Jag började se Sverige på ett nytt sätt. Nu förstod jag att kvinnor här hemma levde som alla människor gör i krigsländer, med oro inför okända män utanför huset om natten, med rädsla för våld eller förnedring som kan drabba när som helst, i mörkret, i folksamlingar och på platser som borde vara säkra.

Min egen vaksamhet dröjde kvar fast den inte behövdes här hemma. Men jag märkte ju samtidigt att halva Sveriges befolkning ständigt lever med en vaksamhet, som inte avtar eftersom den behövs, och kanske kan vara livsavgörande.

Själv behövde jag uppleva vardagen under några krig ute i världen för att se att vårt svenska hemmakrig mot kvinnorna pågår hela tiden.

Nu höjs åter mångtusentals röster, de hörs, kören växer hela tiden

För drygt 2 400 år sen skrev Aristofanes skådespelet Lysistrate. Det handlar om de grekiska kvinnorna som tröttnat på männens ständiga krig. De protesterar genom att vägra männen sex. De stod enade, de gav sig inte och de fick resultat.

Sedan länge har organiserade kvinnor kämpat för demokrati och anständighet, mot mansförtryck och orättvisor. Nu höjs åter mångtusentals röster, de hörs, kören växer hela tiden och enighet ger styrka.

När tafsande män bland skådespelare pekas ut skakas Stockholms stadsteater och Dramaten ställer in föreställningar. I väntan på de fula gubbarnas utmarsch kan teatrarna kanske spela Lysistrate, som en påminnelse om den urgamla kampen mot mansförtryck.

Erik Eriksson

Mer läsning

Annons