Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Profilen Gösta Söderman försvann till havs

NT:s krönikör Richard Grandin och fotograf Måna Jonsson Roos mötte Gösta Söderman på hans hemö förra året. Här berättar han om den äkta skärgårdsbon som en symbol för en tid som flytt.

Annons

Gösta Söderman från Söderöra är försvunnen.

I lördags hittades

hans båt liggandes upp och ned i närheten av Röder. Han gick enligt uppgifter på grund i Skrakfjärden efter att ha lämnat Långskär i fredags kväll. Vad som sedan hänt är oklart. Trots stora sökinsatser har det inte gått att hitta honom.

Man befarar att han drunknat.

Jag och fotograf Måna Jonsson Roos träffade Gösta Söderman förra sensommaren i samband med vår serie ”Ett år vid havet”. Han kom glatt vinkandes i sin skinnväst och hämtade oss vid Bromskärs brygga. Det spöregnade den dagen. Söderöra låg som en sovande hund i dimman och vi lämnade Blidö för att ta oss runt Göstas hemö och vittjade nät han lagt ut dagen innan.

Han petade upp Vega-mössan med pekfingret, drog upp 4-5 abborrar – alla närmare kilot. Det var ovanligt, menade han. Med så bra fiske i nordlig vind.

Han stod stadigt i båten, Gösta. Balansen var det inget fel på.

Efter att ha läst Einar Malms skärgårdsbetraktelser, lusläst Sten Rinaldos berättelser om utskärgården, är Gösta Söderman för mig bilden av en riktig rospigg, en riktig utskärsbo. Berättelserna om dåtidens skärgårdsfolk personifierades i nutiden av Gösta Söderman.

Gösta var, tyckte jag då, ett spår av den tid som flytt. En människa från den gamla tiden som, vare sig han ville det eller inte, följt med in i framtiden och det som är nu, men utan att för den sakens skull kompromissa med vem han var. Jag tyckte att han stod som symbol för skärgårdsbon som inte lockades till fastlandet, som alltid var skärgården trogen när andra tvingades flytta från öarna eller sålde sina marker.

Han arbetade visserligen på fastlandet då och då, men Gösta Södermans hjärta fanns på Söderöra, på fjärdarna runt ön, vid bodarna på Långskär och Röder. Han fiskade. Han jagade. Han plockade bär och svamp. Han levde av det som skärgården hade att erbjuda. En mångsysslare ut i fingerspetsarna. När mörkret sänkte sig över Söderöra satte han sig vid fönstret i den lilla stugan med utsikt över det sydvästra inloppet till ön. Täljde fåglar i trä och åt smörstekt abborre med potatis. Spelade dragspel. Han var duktig på det.

Det är förstås lätt att romatisera bilden av den riktiga skärgårdsbon, livet bland öarna är och var långt ifrån lätt. Gösta Söderman berättade om stormar, om tiden på året när isen varken bär eller brister. Om kalla morgnar, om hur snabbt vädret kan skifta. Om respekten för havet, respekten för naturen.

Allt detta gick att se i Gösta Södermans väderbitna ansikte. Ett ansikte som vittnade om hårt arbete, om sorger, men även ett ansikte som när som helst kunde spricka upp i ett leende. Med historier från den tid som flytt.

Några timmar senare är intervjun över. Gösta Söderman släpper av oss på bryggan vid Bromskär. Han petar upp mössan med pekfingret och vinkar. Vi ser hans båt försvinna ut mot Söderöra igen. Regnet öser ned, men Gösta står upp i styrpulpeten, rak i ryggen med fast kurs mot hemmet.

Den siste skärkarlen. Nu är han försvunnen.

Med honom kan en hel tidsepok försvinna.

Annons