Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Att katter kan måla tavlor det låter som en saga

NT:s krönikör Erik Eriksson om konstnärliga husdjur.

Annons

När jag dammar av bokhyllorna hittar jag gamla böcker som jag inte sett på några år. Så blir jag sittande med en helt märkvärdig engelsk bok om målande katter.

Ett skämt? Nej, inte alls enligt boken ”Why Cats Paint”. Katter målar, det är alltså ett påstående, inte en fråga, en gammal sanning enlig bokens författare. Och det finns massor av fina bilder i boken, målande katter, riktiga konstnärer faktiskt.

Jag har nog nämnt den här boken i en krönika för länge sen, men intressanta gamla böcker kommer tillbaka, och ibland får Nalle Puh och Pelle Svanslös stöd av nyare forskning.

Nyss fick vi veta att hästar kan läsa av människors ansikten och att hundar kan lära sig bortåt 200 ord.

Men det där vet ju redan vi som sedan barndomen pratat med våra husdjur. Jag kände en hund som satte sig vid ytterdörren varenda gång han hörde någon där hemma säga promenera, vandra, gå ut. Den kloka hunden fattade precis vad det handlade om.

När jag för många år sen läste kattboken tänkte jag att måleri kanske var nåt för min katt. Jag jobbade på SVT då och jag berättade det där för Kåge Jonsson, en av våra fina dokumentärfilmare, och han ville gärna göra en film om målarkatter.

Jag ställde fram fat med färger där hemma, men katten bara skakade på huvudet och gick ut.

Jag funderade lite, läste mera om barndomens betydelse och antog att de målande katterna hade vuxit upp i målares ateljéer.

När de var små kattungar hade de fått färg på tassarna, smetat av färgen på väggen och sett hur lustigt det såg ut. De hämtade mera färg, smetade och hade roligt och det blev en vana som följde med genom livet.

Jag insåg att

djurungar är som människobarn. Det vi lär oss som småknattar det följer oss genom livet. En kärleksfull barndom ger oss fredliga vuxna, våld föder våld, barndomsmusik lever vidare, färg på små tassar blir målarglädje.

Katter har alltid målat, enligt den engelska boken. De äldsta bevisen har hittats i mångtusenåriga egyptiska gravar, tydliga bilder av katter som stryker färg på väggar med tassen som pensel.

Ett antal bilder visar målande europeiska katter från medeltiden. En japansk katt gjorde bilder i slutet av 1800-talet, bilderna såldes eftersom linjerna ansågs likna japanska skivtecken.

I vår köpglada tid har de målande katternas tavlor hamnat på en alldeles särskild konstmarknad. Högt upp på listan över populära kattverk finns en triptyk av två katter som målar tillsammans.

Lu Lu och Wong Wong heter de italienska målarkatterna som var verksamma i Bologna. En av deras målningar såldes på en konstauktion 1993 för 19 000 dollar, ett pris som anses ligga i topp bland alla kattmålningar.

Stolligt, eller bara ett av många uttryck för människors behov att förmänskliga de kära husdjurens liv och vanor?

Författarna till ”Why Cats Paint” går ett steg längre. I ett antal kapitel analyseras katternas val av motiv, deras konstnärliga känslor och uttrycksbehov. Där finns ingående beskrivningar av Rusty, katten som beskrivs som psykometrisk impressionist; Tiger, en spontan reduktionist; Misty, formell expansionist och Minnie, abstrakt expressionist.

Skämt eller allvar?

Jag vet inte hur författarna vill att vi ska uppfatta teorierna, kanske rör de sig nånstans mellan skämt och allvar.

I slutet av boken finns en litteraturlista, en rad böcker om målande katter och deras eventuella uttrycksbehov.

En av böckerna heter ”Why dogs don´t paint”. Hundar målar alltså inte och man kan ju undra varför.

Vi vet inte allt, och det är nog bra. Vi behöver gåtor, det blir mer att skriva om då.