Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Keramikdjur i paradiset

Två stridsberedda dinosaurier. En pingvinfamilj som nyfiket plirar fram i grönskan. Keramikdjuren lever sitt eget liv i konstnären Marianne Grandiens trädgård i Dumran.

Annons

– Jag tycker om pingviner eftersom de ser ut som små gubbar med frack. Och så tycker jag om dem för att de ramlar utan att skämmas, säger hon.

Idén till en konstutställning i den egna trädgården i Dumran i Edsbro fick Marianne Grandien när hon ställde ut i Bror Hjorths trädgård i Uppsala 2004. Varje sommar sedan 2006 har hon ställt ut i sin trädgård, med undantag för förra året då hon hade ett uppehåll.

– Jag tycker om samspelet som uppstår mellan skulptur och växter, förklarar hon medan hon en het sommardag visar runt bland de många konstföremålen i den utställning som hon har döpt till ”Tassarna på jorden”.

Bland bladverk och blommor, träd och buskar dyker lerfigurerna upp, och bjuder på den ena överraskningen efter den andra.

Eller vad sägs om en liten igelkottsdelegation som målmedvetet befinner sig på språngmarsch, eller ett lodjurshuvud som sitter på en piedestal av trä och sten bredvid ett lika stort och imponerande vargansikte.

I detta lilla paradis på jorden har Marianne Grandien skapat sig sitt eget universum, ett keramiskt Eden där en ande tycks ha blåst liv i de många djuren som finns att upptäcka vart man än vänder sig.

– Jag tycker faktiskt att det är viktigt att gå ett steg längre när man skulpterar. Det görs alldeles för mycket stela avbildningar, och jag försöker alltid hitta ett mänskligt drag hos djuren, ett drag eller en karaktär så att folk kan känna igen sig. Djurens likhet med oss människor, det är det som jag går i gång på, säger Marianne Grandien som inledde sin bana på Konstfack på 50-talet.

I början var det inte särskilt lätt att hävda sig gentemot alla kritiker och förståsigpåare som många gånger kunde vara rätt nedlåtande och fördömande.

– Det var framför allt i början när jag drejade fat som jag sedan målade. Jag blev så arg, men det kan vara nyttigt att bli det ibland och jag bestämde mig för att byta inriktning. Och när jag började med skulptur märkte jag snart hur synen på mig förändrades och jag fick en helt annan respekt.

På en liten gräsplätt står två dinosaurier mitt emot varandra, de ser hotfulla och redo ut. Redo att gå till angrepp.

– Urtidsdjuren ger mig fritt spelrum som konstnär, eftersom man inte riktigt vet hur de såg ut. De är fantasidjur, säger Marianne Grandien.

Valet av motiv faller sig naturligt, omgiven som hon bokstavligen är av djur och natur. En dag stod en älgflock ute på åkern alldeles tätt inpå knuten, och stirrade på henne utan att röra sig.

– De stod länge där och blängde och om de hade haft en pratbubbla ovanför sina huvuden hade det nog stått: ”Vem är det där och vad sjutton håller hon på med?”, säger Marianne Grandien och skrattar.

Kanske har Marianne Grandien kommit något viktigt på spåren, kanske skulle vi människor bli lite mer som pingvinerna, och våga ramla utan att bry oss så mycket om vad andra ska tycka.

Marianne Grandien verkar i alla fall vara en sådan person som envist fortsätter att kämpa vidare för rätten till sitt eget uttryck.

– Jag ger mig inte, säger hon och knyter segervisst sin näve.

HELENA NORDENBERG