Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Bergkvist: Pojkarna är de stora förlorarna i svensk skola

Det var länge sedan flickorna körde om pojkarna kunskapsmässigt i skolan – från grundskola till universitet.

Annons

När de preliminära antagningsbeskeden till universitet och högskolor kom i förra veckan visade det sig att det har skett en ökning av antalet sökande. Det är en positiv utveckling. Detsamma kan man inte säga om könsfördelningen.

Av de 279 364 sökande som antagits till en utbildning i höst var 173 628 kvinnor och 105 736 män. Det betyder alltså att omkring 62 procent av de preliminärt antagna till höstens högre utbildningar är kvinnor. Fördelningen ser totalt sett på högskolorna just nu också ungefär ut så. Om man ser till hela befolkningen har 49 procent av kvinnorna läst vidare efter gymnasiet men bara 38 procent av männen.

Trots den alarmerande statistiken passerar detta relativt obemärkt, men det borde vara ständigt aktuellt. För siffrorna speglar en situation som är en av våra stora jämställdhetsutmaningar.

Flickor körde redan på 1980-talet om pojkarna kunskapsmässigt i skolan och nu dominerar kvinnor på alla nivåer i skolan och på de högre utbildningarna.

Även om det i högre åldersgrupper är något jämnare eller rent av mansdominerat så kommer även det ju obönhörligen att förändras på sikt.

Under samma period som flickorna blivit allt bättre i skolan har ändå skoldebatten allt som oftast fastnat i hur pojkar tar mest plats och hur flickor får stå tillbaka till förmån för de gapiga pojkarna. Det är dock tydligt att det är pojkarna som förlorar mest på denna struktur.

Förenklat kan man uttrycka det som att flickor är de som är duktiga, som antecknar, gör sina läxor och utför de uppgifter som läggs på dem. Det är okej för flickor att vara ambitiösa. Pojkarna däremot kommer i högre grad undan med slarv, stök och ointresse.

Vi måste förvänta oss mer än så av pojkar.

Den utskällda genuspedagogiken är inte fel att ägna sig åt, men den har ett för enögt fokus i flickorna istället för att se att vi måste ställa samma krav och ha samma förväntningar på pojkarna.

Sedan är undervisningen i dag – med luddiga krav och anpassad till mycket individuellt arbete – inte anpassad efter den grupp som har det svårast, pojkar från lågutbildade hem, ofta med utländsk bakgrund.

Kunskapsklyftorna får konsekvenser för såväl individ som samhälle.

Utan utbildning är det svårt att få jobb, för den som inte ens har gymnasieexamen är det nästan omöjligt. Arbetslöshet och social utslagning är riskfaktorer för att hamna i kriminalitet.

Det ligger i allra högsta grad i samhällets intresse att trenden med pojkar som halkar efter bryts.