Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag vill återgå till en klassisk socialdemokratisk migrationspolitik

Annons

"Att ta från de rika och ge till de fattiga”. Det tycker jag är vackert. Därför är jag lika stolt över att Sveriges omfattande bistånd som jag skäms över att vi nu planerar ta än mer från världens fattigaste för att bekosta Miljöpartiets och Centerpartiets migrationsextremism.

Anmäl text- och faktafel

Redan tidigare har regeringen tagit resurser från biståndet för att bekosta asylinvandringen till Sverige. Nu vill man ta ännu mer för att bekosta anhöriginvandringen. Motiveringen lyder: ”Sverige ska vara en fristad för dem som flyr undan förtryck och tar ett stort ansvar för det internationella skyddet av flyktingar”. Men nu har det visat sig att även kostnaderna för människor som nekas uppehållstillstånd, det vill säga människor som inte bedöms ha skyddsbehov eller är flyktingar, föreslås tas från biståndet.

Min övertygelse är att framtiden ligger i att hjälpa människor på plats. Använda biståndet till det som det är ämnat till och återgå till en klassisk restriktiv socialdemokratisk migrationspolitik. Så som den drevs innan Socialdemokraterna gav rodret till Miljöpartiet.

”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet”. Så skanderade jag år efter år vid första maj-demonstrationerna. Jag tågade för att jag bar en övertygelse om att internationell solidaritet är ett fundament för Socialdemokraterna.

Jag vet att bistånd räddar liv. Att det i någon mening är att göra gott.

Det betyder också att varje krona som försnillas från biståndsbudgeten bidrar till död. Det torde vara av ondo. Något jag hoppats att vi alla kunde vara överens om.

Men nu offras den livräddande solidariteten på Miljöpartiets och Centerpartiets migrationspolitiska altare. Man offrar de mest utsatta, mestadels kvinnor och barn. Hur kan det ha blivit så här? Hur kan det ens vara möjligt att regeringen nu vill låta biståndet även betala delar av anhöriginvandringen?

Det är en stor sorg att migrationen gjorts till ett val mellan att tillhöra det onda eller det goda laget. Man är god om man vill ha öppna gränser och ge asyl till dem det är synd om, oavsett konsekvenserna. Och enligt samma logik är man ond om man vill föra en restriktiv migrationspolitik.

Jag vill tillstå att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten går att mäta. Vi vet vad det kostar att bygga stabila institutioner i utvecklingsländer. Vi vet vad det kostar att rädda liv. Vi vet vad som är rätt men vi agerar annorlunda för att den politiska verkligheten gällande vad som är gott och ont är just politisk, alltså inte verklig. Nu drivs en politik som i realiteten inte går ut på att göra gott, utan som handlar om att få känna sig god för de personer som driver den linjen.

Siffror från UNHCR pekar på kraftigt minskade antal migranter i Medelhavet de senaste åren, från över en miljon år 2015 till 38 000 hitintills i år. Orsaken är att Europas länder skärpt sina gränskontroller, vilket lett till att allt färre dör under sina desperata försök att söka en bättre framtid i Europa. De skärpningarna är givetvis migrationsextremisterna emot.

Lösningen är inte att ta biståndsmedel för att finansiera migration. Lösningen är att bidra till att de länder varifrån människor vill migrera utvecklas.

Resurserna inte är oändliga. Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan hjälpa extremt många fler än vad vi gör i dag genom att hjälpa på plats.

Sverige kan bli en solidarisk stormakt igen. Låt oss bli det första landet som ger två procent av BNP i bistånd. Låt oss använda de resurserna som i dag läggs på att med migrationspolitiken som verktyg göra om Sverige till att istället göra om de länder varifrån människor migrerar. Låt oss bygga upp exempelvis skatteverk, mödravårdscentraler och statistiska centralbyråer i Mali och Guinea och stödja återuppbyggnaden av Irak och Afghanistan efter USA:s krig.

Låt den internationella solidariteten bli något mer än tomma ord. Låt oss återigen ta från de rika och ge till de fattiga.

Jan Emanuel Johansson, frihetlig socialdemokrat och riskkapitalist

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel