Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag var säker på att jag skulle dö"

Mats Jonsson, 48, och hans hund Sophie räddades ur isvak i en dramatisk insats på lördagen.

Annons

Mats Jonsson är mycket tacksam över att han lever och han är översvallande tacksam över det sätt på vilket han togs omhand ett dygn tidigare. Han öser beröm över alla – från grannar som larmade om att han och hans hund gått igenom isen , till räddningspersonalen på land och i helikoptern, och över sjukhusets akutmottagning.

– Otroligt professionellt, alla visste exakt vad de skulle göra. Och alla var lugna och fokuserade. Man kände sig trygg, säger Mats Jonsson.

Han är hemma igen i sommarstugan i fritidsområdet Näset där tomten går ända ner till den lilla sjön Västersjön.

Det är mindre än ett dygn sedan han räddades ur en isvak i sjön. Han berättar om de dramatiska minuterna när han låg i vattnet, om räddningen och om den jobbiga ”upptiningen” på sjukhuset. Han hade fruktansvärda frostbrytningar och en kroppstemperatur på 28,7 grader när han kom in.

Egentligen hade han också gjort alla rätt när han gett sig ut på skogspromenad med den tre-åriga golden retrivern Sophie. Han hade telefonen i plastpåse, höga stövlar samt isdubbar i fickan trots att han inte hade några planer på att ge sig ut på isen.

– Men jag har med mig isdubbar eftersom Sophie kan springa ut på sjöarna ibland.

På hemvägen när de kunde se huset från andra sidan sjön stack Sophie ut på isen, kanske för att gena hem. Vem vet. Hon hann i alla fall inte långt ut förrän hon plumsade i.

Mats berättar hur han la sig på magen och ålade ut mot henne.

– Det var ju inget konstigt, sjön är inte djup, jag hade dubbar och jag har tagit mig ur vakar tidigare, säger han.

Rätt som det var brast isen under honom, han gled huvudstupa ner i vattnet.

– Då tänkte jag bara okej. Men så var dubbarna borta.

De hade glidit ur fickan när han åkte ner i vattnet. Han nådde botten med tåspetsen. Men han tog sig inte upp.

– Då kom paniken.

Han började skrika på hjälp. Efter vad han själv uppfattade som en halvtimme, hörde två grannar honom och kunde larma.

– Händerna var som köttbullar. Allt gick i slow motion. Jag tänkte att jag orkar inte mera. Jag höll på att tappa livsgnistan.

Han tänkte; ska man dö så här fem meter från en vassrugge. Men så såg han räddningsbilarna och därefter helikoptern.

– När kvinnan som klättrade ner till mig från helikoptern sa att vi kommer att få släpa dig på isen, sa jag; kör bara.

Han berättar att när han kom in i ambulansen frågade han hur det skulle gå.

– Då sa ambulanspersonalen; vi har dig nu, du kommer att klara dig.

– Det var helt fantastiskt. Jag hade tur. Jag trodde att jag skulle stryka med, säger han.