Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Kvinnojouren Snäckans öde

Det är mycket olyckligt att kvinnojouren Snäckan inte får det förtroende de så väl behöver. Typiskt är också detta misstroende mot jourens ärlighet i att handha budget och ekonomi. Vet av egen erfarenhet, hur själva arbetet med föreningens ändamål är oerhört slitsamt och krävande. Att kunna samla människor ideellt och att gå gemensamt mot samma mål, är inte helt lätt. Det kräver ett outtröttligt starkt intresse och passion från tårna och upp till hjässan.

Samtidigt ska man möta upp dessa rädda våldsutsatta kvinnor och skapa trygghet och framför allt ett hopp om en möjlighet till förändring. I detta slitsamma ideella arbete för kvinnojouren Snäckan tycker tjänstemän att det krävs fyra redovisningstillfällen istället för två och det betyder att dyrbar tid tas från utsatta kvinnor för att sitta ner med personer som har betald arbetstid. Självklart skall nogsam insyn ske för allas trygghet.

Det obehagliga är väl just det, att man vill ändra den inriktning kvinnojouren har idag, som vuxit fram under 30 år. Varje ”steg” i verksamheten bygger på erfarenheter dessa kvinnor har gjort under alla år och det är en enorm process! ”Trycket” att bli något annat kommer från tjänstemän som har god tryggad lön varje månad, eget skrivbord, dator, arbetsmobil, fasta arbetstider etc, och de har ”kommunens regelverk” i skallen.

De vill pressa in något annat i en självväxande, kraftfullt kreativ verksamhet- in i något ”mer lönsamt? Just det tankesättet kan vara döden för kvinnojouren Snäckan. Kommunens tjänstemän har noll kunskap om ideella föreningars utvecklingsprocess och det konkreta arbetet som görs. Jag tycker: Ge dem pengarna de behöver och låt dem få arbetsro!

Själv har jag ”en kort resa” i att bli slagen. Jag vägrade att ge min dåvarande pojkvän den sista hundralappen jag hade och då åkte jag på en smäll. Det som hände var att jag blev förbannad och slog tillbaka, som jag lärt mig som liten flicka när jag hamnade i slagsmål med min bror. Där startades den omtalade normaliseringsprocessen.

Jag blev försiktigare. Tack och lov tog jag min Ulla (Mats) ur skolan och gick. Flera år senare fick jag ett brev från honom, där stod: Om gud vill, når jag dig med detta brev och får kontakt.

Gud ville, men inte jag.

Pia Högberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare