Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon vill ha rätt till lugn och ro

Maken har drabbats av sjukdom och 81-åriga Sonja Bodin i Norrtälje har ställt upp. Nu tryter orken och den hjälp hon behöver känns långt borta.

Annons

I november för ett år sedan ramlade maken för första gången. Han slog i huvudet och fick en hjärnblödning.

Sjukhusvård krävdes.

På nyårsaftonen 2012 ramlade han igen och sedan dess har ytterligare två hjärnblödningar inträffat.

Dessutom kan det finnas tecken på en begynnande demenssjukdom. Det kan vara förklaringen till att han uppträder aggressivt, inte med fysiskt våld men väl med hårda och kränkande ord.

– Vi har levt i ett långt och lyckligt äktenskap. Vi har rest och haft roligt, säger Sonja Bodin.

– Men nu måste jag få ett eget liv och kunna koppla av.

Sonja Bodin har fått förslag om hjälp från hemtjänsten av sin biståndshandläggare.

– Det är jag inte i behov av. Jag behöver avlastning när jag kan göra vad jag vill i en eller två veckor.

En korttidsplats har också gått att ordna. Då har maken, som inte tycks trivas vid korttidsboendena på ROS, gett sig i väg på egen hand vid ett par tillfällen.

Han har bland annat tagit sig hem med hjälp av taxi och sedan inte velat åka tillbaka till korttidsboendet.

Den gången fick Sonja Bodin rådet att lämna maken och själv övernatta på korttidsboendet.

– Det var inget alternativ. Det hade inte gett mig någon lugn och ro att veta att han var ensam hemma och kunde riskera att ramla.

Samtidigt kan Sonja Bodin berätta om andra oroliga nätter när den 83-årige maken gått upp i tidig timme, klätt på sig och gjort sig beredd att åka till arbetet.

För någon vecka sedan mötte Sonja Bodin också sin man på gatan på väg från avlastningsboendet.

– Jag ser hur han står och håller sig i en stolpe och när jag försöker hjälpa honom tillbaka stapplar han fram.

Som tur är lyckades Sonja Bodin stoppa en ung bilist som vände och skjutsade maken till ROS.

Den gången hade maken lyckats ta sig ner med hjälp av en hiss som ännu inte blivit försedd med den anordning som gör att dementa personer inte ska kunna lämna avdelningen utan personalens vetskap.

Sonja Bodin har inga klagomål på personalen. Hon tycker att de gör allt de kan.

– Och de borde ha högre löner.

Men som situationen är nu känner hon ett stort behov av att få slippa sin oro, känna sig trygg och få vila.

Vid det senaste tillfället när maken tog sig i väg från avlastningsboendet tillkallades en jourläkare från Stockholm. Läkaren kom till bostaden tillsammans med två poliser för att bedöma makens tillstånd. En demensutredning är också på gång.

– Jag vill kunna stänga min dörr och boka någon aktivitet i förväg. säger Sonja Bodin som bestämt sig för att hon måste sätta ner foten för att få till stånd en ändring.

– Nu är oron nästan värre när han är på avlastningsboendet än när han är hemma, säger hon och hoppas på att maken ska få en plats på ett demensboende.

– Det är fel att det ser ut så här i dagens samhälle.