Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håll gränsen mot förlusten av principer och ideal

Politikersemestern är över. Helgen bjöd på såväl Pridefestival och sommartal från Jimmie Åkesson och Jan Björklund.

Annons

Visionerna om ett samhälle där alla får vara den de är glittrade under Pride i tal om grundläggande principer om allas lika värde, men saknades i övrigt. Jimmie Åkesson ägnade 52 procent av sitt tal åt att tala om problem i det svenska samhället och ägnade knappt någon tid till styrande principer och ideal .

Att Sverigedemokraterna saknar principer förvånar föga men det diskuteras knappt. Troligen för att det politiska landskapet just nu är långt ifrån att vara präglat av principer och ideal så att den som gör det i så fall kastar väldigt stora stenar i väldigt små glashus.

När Carl Bildt höll sitt installationstal som statsminister 1991 deklarerade han att samhället alltid var större än staten och att kollektivismens tid var förbi. I regeringen Bildt var friheten som enslinje lika tydlig som Polstjärnan. I dag är det en annan linje som följs, arbetslinjen. Är det ens ett ideal att forma hela sin politik utifrån?

Men det är inte bara Moderaterna, alla partier verkar tappa tidigare ledande principer. Socialdemokraterna ställer sig jakande till vinster i välfärden och kallar sig ändå demokratiska socialister. Centerpartiet har för att våga sträcka sig efter den klätt in liberalism i värdeord som grön, social och decentralistisk. Bojor på liberalismen som mest gör det till fluffiga värdeord och inte styrande principer. Och i Bryssel röstar en feministisk aktivist på en konservativ man som förkroppsligar allt vad feminismen kämpar mot. Principerna verkar ha förlorat hävkraften.

Det är oroväckande då principer och ideal ska vara vad som sätter ramarna och pekar ut riktningen för den praktiska politiken.

Principfasta politiker är dessutom en demokratisk garant för väljarna att veta vad de får i de praktiska frågorna, även om inte just allt är klart på valdagen.

I dag ser vi i stället hur partierna lovar runt, det är Sverigebygge, det är upphandlingsstrategi, det är riktade skattesänkningar, fler lärare i skolan och så ska något särintresse smörjas.

Det är kortsiktiga förslag och insatser som kanske låter bra, men inte utvecklar samhället i det längre perspektivet. Principen i detta val verkar snarare vara närmast mitten, triangulera mera och vinst till varje pris. Ideologisk stringens verkar glömts bort, och skillnaderna mellan partierna urholkas.

Men även vi väljare måste syna oss själva, vi har de politiker vi förtjänar. Har vi i individualismens prunkande tidevarv börjat se till enbart det som gynnar oss själva kortsiktigt? En långsiktigt hållbar politik, och för den delen demokrati, byggs inte av den som släpper sina grundideal för kortsiktigt valfläsk.

Om ingen står upp för principer och ideal blir alla principer och ideal kompromisser, och när allt har blivit kompromisser finns ingen kärna att värna om.

Det vinner ingen på, vare sig i det korta eller långa loppet.