Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustaf Svenungsson: Se en film – rädda ett liv

Annons

För någon vecka sedan gjorde jag en sak som jag fortfarande skäms över. Eller, problemet var kanske snarare att jag inte gjorde något.

I en matbutik gick jag förbi en familj, där mamman stod böjd över sin fyra-femåriga dotter. Mamman skällde på henne och verkade till synes dra henne rätt hårt i örat under ett antal sekunder. Av förklarliga skäl förvärrade det bara lilla barnets gråt. Pappan stod bredvid och tittade på, men verkade mest besvärad över situationen.

Runt om i butiken stod kanske tre-fyra vuxna människor som förvånat tittade på, men ingen visade någon ansats till att vilja säga till mamman. Inte heller jag gick fram, trots att alla instinkter sade att jag borde det. Skulle jag verkligen gå fram och säga till att mamman att sluta dra dottern i örat, och inför alla åskådare riskera en utskällning om att jag inte skulle lägga mig hur hon uppfostrar sitt barn?

Såklart skulle jag ha gjort det. Inget kan försvara att jag, eller någon av de andra runt om, inte gick fram och sade till mamman att sluta dra dottern i örat.

Dessvärre är det nog många som känner igen sig i bilden av att inte ha gått fram trots att de uppfattat något som fel, eller kanske jäktat förbi en människa som egentligen skulle behövt hjälp.

Det var ju dock inte vårt fel att mamman använde sig av ortodoxa uppfostringsmetoder eller att pappan verkade accepterade moderns agerande. Ingen av de runtom var heller, i lagteknisk mening, skyldig att ingripa, eftersom det inte finns någon civilkuragelag. En väg ut hade så klart varit att ta upp mobilen, filma det hela och göra en polisanmälan. Men med tanke på polisens överbelastning lär inte så mycket ha hänt.

Med andra ord gjorde ingen av oss något direkt fel, förutom moraliskt. Att inte ingripa är också ett val, och därmed ett sätt att acceptera vad som sker.

Det är fullt förståeligt att rygga tillbaka och inte gå mellan ett handgemäng om en är i fysiskt underläge. Men att inte säga till vid dåliga barnuppfostran, att undvika att agera när en person ramlar ihop på gatan eller vid en nödsituation där risken för ens egna väl och ve är liten, är dålig moral. Dessvärre är det nog många som känner igen sig i bilden av att inte ha gått fram trots att de uppfattat något som fel, eller kanske jäktat förbi en människa som egentligen skulle behövt hjälp.

I en undersökning som Ipsos nyligen gjort för SOS Alarm visar det sig dessvärre att de flesta är som vi i matbutiken. 64 procent tycker nämligen att det står dåligt till med civilkuraget i Sverige, medan endast 5 procent anser att det står bra till med det. Lite mer än hälften – 54 procent – ser sig själva som modig och så få som 6 procent ser sig själva som mycket modiga. Samtidigt säger två av tre att de skulle ingripa vid en nödsituation.

Det kan antas att gränsen för att hjälpa till vid en nödsituation passeras lättare än gränsen för att gå fram till en mamma som drar sitt barn i örat. Men, att gå fram till en person med hjärtstopp eller simma ut till en person som håller på att drunkna kan vara skrämmande när kunskapen om vad som ska göras är låg. SOS Alarm har, i syfte att öka kunskapsnivån och göra fler redo att rädda liv, tagit fram korta och informationsrika filmer som kan ses på sosalarm.se/raddaliv.

Ta några minuter, titta på filmerna och visa civilkurage nästa någon råkar illa ut. Det ska i alla fall jag göra.