Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustaf Svenungsson: Fel att svenska skattebetalare garanterar kolutvinningsaffärer

Annons

Sverige har under lång tid varit en förkämpe för en regelbaserad, öppen och fri handel, världen över. I EU-sammanhang är det ofta vi som argumenterar högljuddast för en så omfattande frihandel med så små och få statliga ingrepp som möjligt.

Vårt inflytande i dessa frågor har under de senaste fem åren varit, sett till vår storlek, relativt stort, tack vare att EU:s handelskommissionär hetat Cecilia Malmström (L). Dessvärre är det en kommissionärsportfölj Sverige ser ut att tappa till hösten, då regeringen inte verkar ha någon plan för hur Sverige ska få en av EU:s högsta poster.

Den svenska inställningen, om att handel ska ske på marknadens villkor med få marknadsstörande element, är dock något som Sverige inte alltid följer själva.

Myndigheten Exportkreditnämnden har som syfte att främja svensk export och svenska företags internationalisering, vilket görs genom att försäkra exportföretag och banker mot risken att inte få betalt, så att de kan genomföra fler säkra exportaffärer.

Tanken är alltså att svenska företag som vill göra så riskfyllda exportaffärer att ingen bank vill ställa upp med krediter ska få statliga kreditgarantier för att ändå genomföra högriskaffärerna.

En summa om 460 miljarder, vilket är en nota som i sista led riskerar att hamna i skattebetalarnas knä

Under 2019 har Exportkreditnämnden möjlighet att ställa exportkreditgarantier till ett totalt värde av 450 miljarder kronor och investeringskreditgarantier på 10 miljarder. En total summa om 460 miljarder, vilket är en nota som i sista led riskerar att hamna i skattebetalarnas knä om staten måste gå in och lösa ut kreditgarantierna.

Dessa 460 miljarder kan ställas i relationen med svenska statsbudgeten på 1 079 miljarder. I det högst osannolika skeendet att staten måste gå in och garantera alla sina utställda exportkrediter kommer med andra ord ett hål djupare än Kirunagruvan grävas i den svenska statsbudgeten.

Visst kan det finnas fördelar med statliga exportkreditgarantier. Svenska företag kan komma in på marknader de annars inte kommer in på, vilket leder till fler jobb och mer välfärd i Sverige.

I ett långsiktigt hållbart företagande är det alltid företagen och dess ägare som står för risken, inte skattebetalarna.

Men är det verkligen statens roll att garantera att ett företag inte går med förlust vid en exportaffär? Ett sådant system riskerar att leda till att investeringar som marknaden inte bedömer som lönsamma genomförs eller att staten garanterar att hålla upp bolags kortsiktiga aktieutdelning.

I ett långsiktigt hållbart företagande är det alltid företagen och dess ägare som står för risken, inte skattebetalarna.

Regeringen har som målsättning att Sverige ska vara världens första klimatneutrala välfärdsland. I det avseendet är det beklämmande att Exportkreditnämnden under 2018 garanterade 347 miljoner kronor i exportkredit för försäljning av kolutvinningsprodukter. Majoriteten av garantierna, 326 miljoner, ställdes till två dotterbolag till Sveriges största bolag, AB Volvo, för att de skulle kunna genomföra riskfyllda exporter av kolgruveutrustning till Sydafrika och Indonesien.

Att svenska staten låter skattebetalarna stå för risken när företag vill genomföra så pass riskfyllda affärer att ingen marknadsmässig bank vill låna ut pengar är illa. Att svenska staten garantera riskfyllda exportaffärer som syftar till att utvinna kol är än värre.