Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustaf Svenungsson: En trött arbetare och en pigg landsbygd

Annons

Under 2019 firar Bygdegårdarnas Riksförbund 75 år. Som en del andra av dagens 75-åringar är det en pigg en som verkar ha sina bästa dagar framför sig, i alla fall om man ska tro föreningens medlemsutveckling.

Sveriges första bygdegård är i år 100 år, Ås Förbundsgård i Gislaved. Efter det bygget gick det snabbt. Landsbygdens ungdomar byggde under 25 år 400 samlingslokaler runt om i Sverige. År 1960 fanns det i Sverige 542 bygdegårdar, lokaler som samlade landsbygdens folk, om det så var till fest & dans, bildning eller politiska samtal. Efter några svaga år under 60- och 70-talet med minskad aktivitet på grund av urbanisering och samhällsförändringar, har antalet medlemsföreningar i Bygdegårdarnas Riksförbund ökat och var vid 2018 års utgång 1 427.

Det existerar med andra ord en stor skillnad mellan stad och land, där landsbygden är den klart starkare parten.

I Norrtälje kommun finns det 17 bygdegårdsföreningar. Det vittnar om att det finns en stark drivkraft av att tillsammans med andra vilja utveckla sin bygd, att skapa platser där människor kan samlas och förenas. Som jämförelse kan det sägas att det i hela Norrtälje kommun enbart finns 2 Folkets hus.

Den positiva utvecklingen som landsbygdens bygdegårdar upplevt sedan 1970-talet är inte en utveckling de delar med Folket hus och parker. Sedan 2005 har 30 procent av Folkets hus -föreningarna försvunnit, och jämfört med toppnotering om 987 föreningar år 1957 finns i dagsläget endast 459 kvar i Sverige.

Det existerar med andra ord en stor skillnad mellan stad och land, där landsbygden är den klart starkare parten. Medan stora delar av arbetarrörelsen för en allt mer tynande tillvaro, mycket bra manifesterat i Dagens Nyheter den 21 juli om hur Coop-butiker runt om i landet går omkull på grund av vikande antal medlemmar, kundbortfall och bristande vinstincitament, sjuder bygdegårdarna av liv.

Den stora skillnaden i varför landsbygdens bygdegårdar inte bara överlever utan också utvecklas medan bruksorternas och tätorternas samlingslokaler inte gör det ligger nog till stor del i befolkningens kultur och dess inställning till ideellt arbete.

Man har byggt och vårdat sina fotbollsplaner, dansbanor och bygdegårdar själva och man vet att om man inte sköter om dem stängs de.

På landsbygden är man sedan länge varse om att saker inte sker av sig själv, eller att det i alla fall tar väldigt lång tid för kommunens tjänstemän att bemöda sig om ärendet, vilket gör att man i stället tar saker i egna händer. Man har byggt och vårdat sina fotbollsplaner, dansbanor och bygdegårdar själva och man vet att om man inte sköter om dem stängs de. Detta har hos en stor del av befolkningen skapat en närhet till, och förståelse för, behovet av eget engagemang, eftersom nästan alla känner någon som är ideellt engagerat i bygdens väl och ve.

I staden och hos arbetarrörelsen är det inte så. Där har man i och med det offentligas utbyggnad tappat drivet, men kanske framförallt förståelsen, för att man i bland själv behöver rycka in och arbeta. Engagemanget hos medlemmarna blir allt mindre, intäkterna går ner och till slut känner sig kommunen nödgad att gå in och köpa det ett konkursfärdigt Folkets hus, allt för att rädda ansiktet på arbetarekommunen.