Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Första recensionen av Doug Seegers turné

NT:s recensent Magnus Östnäs såg första konserten som var öppen för pressen på Skebopuben.

Mannen som klev in från gatan och spelade in debutskivan med Emmylou Harris band är ute på sin svenska Eriksgata. Under turnépremiären i Skebo kröntes den 62-årige Doug Seegers med stående ovationer.

Scenen: ett soppkök i västra Nashville i slutet av mars. I den stora matsalen en trappa upp sitter Doug Seegers i gummistövlar och rock. Om tre dagar ska han in i studio med Buddy Miller och Emmylou Harris band. Doug frågar om han får sjunga en alldeles nyskriven sång för oss. Den handlar om hans förra flickvän. Han gör den på sin akustiska gitarr.

Det är en overklig känsla att två månader senare höra honom sjunga samma sång, Angie’s Song, inför ett knökfullt, närmast andäktigt Skebopuben. Doug har bytt sin bakåtvända keps mot en svart filthatt, svarta jeans och svart mönstrad kavaj. Han kliver ut på den lilla scenen, ler åt publiken och hänger dit gitarren som om de senaste 35 åren bara var en ovanligt lång paus mellan första och andra set.

Han sjunger sin egen ”Gotta Catch That Train” och känslan är att Doug Seegers klev på tåget just innan den sista vagnen lämnade stationen. Nu sitter han i den öppna vagnen med gitarren i knäet och blicken riktad framåt. Hjärtat lyssnande bakåt. Det är så han skriver och det är så han sjunger. Endast ett tunt membran mellan sig själv och sorgen.

Han gör Hank Williams ”There Will Be No More Teardrops” som en ren självklarhet. Samspelet med gitarristen Jerry Miller är sömlöst. Miller bor i honky-tonk-traditionen och spelar country med sylvass nerv. Det är svårt att tänka sig någon bättre wingman än Jerry Miller, med den andre Miller, Buddy, upptagen i Nashville.

Buddy Miller var den som upptäckte Doug i New York någon gång i ett förhistoriskt 1970-tal när Doug och hans band missionerade Gram Parsons kosmiska amerikanska musik. Parsons är tillsammans med Hank Williams, Doug Seegers stora musikaliska referens och på skivan gör Seegers en oerhört fin tolkning av Parsons She tillsammans med Emmylou Harris.

I Skebo är det Ellen Sundberg som gör duetten med Seegers. Sundberg är inte Harris, hon är sin egen och hon öppnar kvällen med att visa att hon inte är med på turnén som förband.

Sundberg körar under Going down to the river när den gamla smedjan fullkomligt exploderar. Doug och bandet accentuerar bluesen i den monumentala hitlåten och får den att låta skitigare än någonsin.

Allt sitter inte perfekt denna turnés tredje av femtio kvällar. Ellen Sundbergs unga band gör det mycket bra. Stundtals briljant. Onsdagskvällens Pour Me får konkurrens av måndagskvällens bästa: Seegers emblematiska Lonely Drifter´s Cry. Det är en Parsons-låt med korn ur Dougs liv. Det är sorg, kärlek, vemod, svärta; rå country när den är som allra bäst.