Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkmord stoppas bäst på plats

Annons

Den 25 augusti 2017 började burmesisk militär tillsammans med extremnationalistiska buddistmunkar genomföra våldsamma attacker mot rohingyer i delstaten Rakhine i västra Burma. På ett par månader strömmade 800 000 rohingyer in över gränsen till Bangladesh. Denna folkfördrivning var kulmen på en etnisk rensning vilken pågått i decennier.

Anmäl text- och faktafel

När flyktingströmmen var som värst kom det 10 000 människor per dag till flyktinglägren i Cox’s Bazar, som med sina över miljonen invånare är världens största. I mitten av mars hade vi möjligheten att besöka lägren och bilda oss en förstahandsuppfattning om de förhållanden som råder. Det blev ett möte med människor och öden som kommer att stanna kvar i oss länge.

Det är svårt att på förhand föreställa sig ett läger som rymmer lika många människor som en storstad. Överallt från kullarna breder skjulen ut sig i alla väderstreck. I början rådde här ett fullständigt kaos och de utmattade flyktingarna, som gått utan mat flera veckor i djungeln, fick sova på marken utanför det mindre center som existerat sedan tidigare förföljelser.

I Myanmar (Burma) finns hela 135 olika etniska grupper. Militärregimen, som kommer från den dominerande gruppen Bamar people eller ”burmeser”, för ständiga krig mot landets minoriteter. Rohingyer är en av dessa och har en dokumenterad närvaro i landet sedan minst 1500-talet. De tillhör språkligt och kulturellt den indiska kultursfären och Rakhinestaten, som gränsar till Bangladesh, har historiskt alltid haft starka kulturella band till Bengalen.

Rohingyer har levt isolerade länge och särskiljer sig som etnisk grupp. De liknar indier mer än östasiater. Militärregimen i Burma hävdar att rohingyer egentligen är bengaler som inte hör hemma i Myanmar och förföljelserna av gruppen har eskalerat sedan 1970-talet då deras medborgarskap togs ifrån dem.

Metoderna för att sätta igång en massflykt har sedan varit de vanliga. Utsätta civilbefolkningen för det mest vidriga – gruppvåldtäkter, massavrättningar och förstörelse. Döda människornas barn eller låt barnen och föräldrarna bevittna hur familjemedlemmar hackas, bränns ihjäl eller kastas i djupa brunnar. Hösten 2017 skedde sista fasen med synkroniserade attacker från militären i hela Rakhinestaten.

I lägren försöker över en miljon människor att skapa sig en vardag. Det är imponerande att se hur UNHCR och UNICEF trots konstant brist på pengar på kort tid lyckats bygga upp en fungerande infrastruktur för matdistribution, hälsovård och skola. Varje familj får ett par gånger i månaden en säck ris, en säck bönor och en behållare med matolja. Detta täcker det akuta kaloribehovet, men ger knappast den näring som behövs för att en vuxen ska må bra eller ett barn kunna växa och utvecklas. Runt om i lägren finns därför nutrition-center där barnen får vitamininjektioner och näringslösning för att åtminstone hjälpligt få de vitaminer och mineralämnen en växande liten kropp behöver.

Små primitiva skjul gjorda av bambu och plast hukar på kullarnas sluttningar och innebär bara ett tillfälligt skydd för sina inneboende. När monsunen kommer och risken för omfattande skyfall, översvämningar och cykloner blir akut växer också risken för att en ännu större mänsklig katastrof snart kommer att vara ett faktum. Tanken på den mängd människor som kommer att sakna skydd den dag läget är akut får oss som tillfälliga, priviligierade, besökare att lämna lägret med en ångestklump i bröstet.

Sverige har det senaste året bidragit med ungefär 280 miljoner kronor till lägren i Cox´s Bazar. Behoven är naturligtvis oändliga. Vår marginella hjälp till en miljon människor på flykt känns futtig när vi samtidigt, hemma i Sverige, är beredda att satsa miljontals kronor på en enda nyanländ. Det vi sett dessa dagar gör oss ännu mer övertygade om att det är på denna typ av internationell hjälp vi ska lägga våra, trots allt, begränsade resurser på. Vi behöver alla, oavsett politisk hemvist, tänka över var och hur vi ska prioritera. Detta borde vara en samvetsfråga för oss alla.

Mikael Strandman (SD), riksdagsledamot

Amit Khan, Svanberga

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons