Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Extremismen är farlig var den än kommer från

Under gårdagen presenterades att Mona Sahlin, en av de politiska personer som trakasserats mest, är regeringens nya nationella samordnare i arbetet mot våldsbejakande extremism.

Ett utmärkt val. Inte bara för att Sahlin är ypperligt kompetent för uppdraget utan också för att de borgerliga genom att välja den socialdemokratiska profilen visar att arbetet mot våldsbejakande extremism är större än parti- och blockgränser.

Med våldsbejakande extremism förstås politiska rörelser, på ytterflankerna, som inte tvekar att ta till våld mot politiska motståndare. Alltså politiska handlingar helt i strid med det vi ser som demokratins grundpelare: åsiktsfriheten.

Den våldsbejakande politiska miljön har växt, och blivit allt mer synlig under den senaste tiden. Kanske för att det är supervalår eller mer sorgligt- för att samhället i dag är mer tolerant mot våld, hot och hat. Klart är att de extrema rörelserna växer, efter resultatet i Europaparlamentsvalet. Det är farligt, oavsett politiskt läger.

De tre grupper som särskilt ska arbetas med är vit makt-rörelsen på högerkanten, den autonoma vänstern, med Revolutionära Fronten (RF) i spetsen, och den våldsbejakande islamismen. Ett tecken på den ökande toleransen är att medlemmar i Ung Vänster har aktivt stöttat RF, och hävdat att deras verksamhet varit beroende av skyddet från just de extrema. 

Förhållandet Ung Vänster och RF visar hur viktigt det är att arbeta med den våldsbejakande extremismen. Å ena sidan är det problematiskt att vissa medlemmar i ett riksdagspartis ungdomsförbund öppet sympatiserar med en så apart organisation som RF. Å andra sidan är det än mer problematiskt att de känner ett sådant hot från de extrema på högerkanten att de måste söka sig under andra extremisters vingar för att våga vara politiskt aktiva. Ungas politiska engagemang ska inte behöva präglas av rädsla.

Hur ska då detta bekämpas? Arbetet kommer att göras motverkande, för att nå fram till personer i ett tidigare skede. Det är bra – den som redan är på villovägar och blir pressad av samhället kommer knappast att bli mer välvillig. Därför är det bättre att fånga upp individer innan de övergår till att vara en del av ett destruktivt kollektiv.

Den extrema miljön domineras av män. Det är därför särskilt intressant att vikten av att integrera genusperspektiv betonades av Sahlin.

Arbetet ska grundas i civilsamhället. Det ska stärkas värderingar, spridas kunskap och den som vill ur en extrem grupp ska hjälpas. Klokt så. Här bör dock ett varningens finger höjas. Staten menar ofta väl när civilsamhället ska stärkas. Men ibland spiller det över, och i stället stjälper dessa insatser civilsamhället.

Sahlin menade att Sverige står inför ett vägval och att hon är för otålig för annat än reell förändring. Låt oss hoppas att hon lyckas.