Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Exklusiv intervju: Helikopterpiloten berättar

Norrtelje Tidning har som enda tidning fått en intervju med Alexander Eriksson – ”Helikopterpiloten från Roslagen”.

Annons

Det tar närmare en kvart att som besökare slussas in i ett av besöksrummen på Hallanstalten i Södertälje.

Två gallergrindar, tre porttelefoner, fyra tjocka ståldörrar och fem vakter ska passeras innan dörren till besöksrummet låses upp och Alexander Eriksson sträcker fram handen och hälsar.

– Välkommen in i fängelset. Här bor jag.

Han är normallång, normalbyggd och klädd i anstaltens blågrå kläder. Han bär ett välansat skägg och glasögon. Han är vältalig och vänlig och knäpper ofta händerna i knät medan han pratar. Men brottet han är dömd för är ingen barnlek. Time Magazine har rankat helikopterrånet som ett av historiens tio fräckaste rån och han sitter på en av landets hårdast bevakade anstalter.

I ett år har Hallanstalten varit hans hem. Om inget radikalt ändras kommer han att vara kvar här i drygt två år till. Tidigaste dag för frigivning är den 29 januari 2015.

– Jag får inga permissioner, ingen frigång och ingen utsluss. När jag har avtjänat mitt straff åker jag rätt ut. Så funkar det när man sitter av ett straff på anstalt med säkerhetsklass ett, säger han.

Drygt två år kvar. Det låter inte så länge. Han är trots allt dömd i både tingsrätt och hovrätt och Högsta domstolen såg ingen anledning att ta upp fallet till ny prövning.

Ändå kämpar han med en dåres envishet för att få till just den radikala förändring som krävs för att ändra situationen. Tillsammans med sin advokat jobbar han hårt på en resningsansökan. Förhoppningen är att kunna lämna in den till Högsta domstolen någon gång efter nyår.

– Jag ska bevisa att jag inte flög den där rånhelikoptern. Jag skulle inte göra så mot mina vänner på Roslagens Helikopterflyg. Jag skulle inte ta deras helikopter, det är uteslutet, säger han.

Alexander Eriksson är starkt kritisk till den bevisning som fick honom fälld i tingsrätten och hovrätten (läs den här) . Men för att få resning i Högsta domstolen duger det inte att peka på eventuella felaktigheter i en dom som redan vunnit laga kraft. I stället måste han presentera nya, konkreta bevis och omständigheter. Det har visat sig vara en kostsam affär. Speciellt med tanke på att hans bostad är såld på exekutiv auktion och alla hans tillgångar är belagda med kvarstad, det vill säga säkrade av Kronofogden i syfte att betala av skadeståndet i målet.

– Innan jag beviljades rättshjälp har jag lagt ner flera hundra tusen kronor på det här. Jag har tvingats låna ihop pengarna. Jag har tur som har en familj som har kunnat hjälpa mig, säger han.

Han har haft lång tid att fundera kring utredningen och han kan de många tusentals sidorna i förundersökningen i stort sett utantill. Han pratar snabbt och refererar konstant till detaljerade uppgifter i förhör, bilagor och sakkunnigutlåtanden. De senaste dokumenten är de nya förhör som hölls i höstas med ett flertal vittnen som säger sig ha sett rånhelikoptern stryka precis över trädtopparna samtidigt som Alexander Eriksson filmades av en övervakningskamera på McDonalds i Hägernäs vid E18 i Täby.

Han lägger fram alla handlingar på det enda lilla låga bordet som finns i besöksrummet. Det är intressant läsning.

– Alla vittnen såg en vit och röd helikopter flyga precis över trädtopparna och alla lämnade sina uppgifter till polisen som knackade dörr samma dag eller dagen efter rånet. Det skrämmande är att de här vittnena inte finns med i den första polisutredningen. Det enda som finns är ett PM om att polisen har genomfört dörrknackning i området, säger han till synes märkbart irriterad över hur polis och åklagare har skött utredningen.

– Det ligger en hund begraven. Av vilken anledning får inte jag ta del av de här uppgifterna före rättegången, frågar han retoriskt och menar att det är först nu, när han och hans advokat har fått ut mer av utredningsmaterialet än vad som presenterades för tingsrätt och hovrätt, som man ser alla samband.

Han greps av polis på Arlanda då han skulle flyga till Spanien på semester den 27 september 2009, fyra dagar efter det spektakulära rånet mot G4S värdedepå i Västberga. Redan samma morgon delgavs han misstanke om medhjälp till grovt rån.

– Jag blev mest förvånad då jag hämtades in under förhållandevis brutala former. När nationella insatsstyrkan hämtar någon så gör de det med kraft. Men jag var helt säker på att jag skulle få åka hem samma eftermiddag och var mest irriterad över att jag då skulle ha missat flyget.

Sedan dess har han suttit inlåst. Det första året fick han ha fem böcker i sin häktescell men inga tidningar, ingen tv och ingen radio. Han säger att han mådde mycket dåligt under den här tiden. Längtan efter dåvarande sambon och de två barnen var ständigt närvarande. Han säger att det är oerhört påfrestande att vara helt isolerad från omvärlden under så lång tid.

– Jag fick brev och nakenbilder från tjejer som skrev ”Hej helikopterrånaren, jag älskar dig”. Jag blev på ett märkligt sätt smickrad över att få sådana brev. Samtidigt var det en skum känsla.

Eftersom han själv hävdar att han köpte narkotika i Hägernäs under rånnatten och sedan irrade vidare runt i Stockholm på jakt efter mer droger, förstod han också att hans missbruksproblem snart skulle kablas ut i media över hela landet.

– Att presenteras som knarkare i riksmedia var inget jag hade räknat med. Det var riktigt jobbigt att höra om det, säger han och drar händerna genom det kortklippta håret.

– Men om polisen hade drogtestat mig när jag greps hade jag nog varit hemma nu. Då hade de sett att jag hade knarkrester kvar i kroppen.

I ett försök att få ordning på tankarna började han skriva dagbok.

– Man inser att livet håller på att rasa runt omkring sig, men man ser det inte. Att sitta isolerad i häktet i två år var en fullkomligt absurd, horribel och overklig situation.

Eftersom han har jobbat inom media under hela sitt vuxna liv är det inte förvånande att han nu planerar att offentliggöra sina nyvunna erfarenheter. Författaren Håkan Lagher, redaktör för tv-programmet Skavlan, skriver redan på en bok som bland annat baseras på intervjuer med Alexander Eriksson.

– Jag ställer upp och berättar för att boken ska bli så balanserad som möjligt, säger han.

Tillsammans med en tidigare medintagen snickrar Alexander Eriksson också på ett manus till en tv-serie.

– Det är inte varje dag man har en bildproducent på insidan av fängelsemurarna, säger han och ler.

Exakt vad tv-serien ska handla om är än så länge hemligt, men han säger att han redan har goda förhoppningar om att serien ska bli verklighet.

På frågan om han inte tror att det kommer att sticka i folks ögon att han samtidigt som han hävdar sin oskuld också planerar att göra personlig vinning som ”helikopterpiloten”, rycker han på axlarna.

– Det är möjligt att vissa kommer att tycka det. Samtidigt kan det skapa en nyfikenhet som mynnar ut i något positivt.

Samtidigt som han själv hävdar att han inte har någonting alls med helikopterrånet att göra, vill han inte uttala sig om någon av de andra männen som också dömdes för rånet.

– Det är viktigt för mig att inte spekulera i något. Varje man får sköta sig själv. Jag vill inte rikta misstankar mot någon annan utan att ha en aning om vad som har skett, säger han.

I dag varvar han jobbet i fängelsets tvätteri med studier i informationsteknik. Ett par gånger i veckan går hela avdelningen till anstaltens gamla gympasal.

– Kåkfotboll är lite annorlunda än vanlig fotboll, skrattar han. Det finns ingen domare och man går aldrig därifrån utan ett par rejäla blåmärken.

Hans avdelning har självförvaltning vilket innebär att de intagna själva bestämmer över sina måltider och sina matinköp.

– Vi har matlag. Två man lagar mat till alla 14 i en månad innan man byter. Det är en ständig kamp med knappa medel om vem som lagar godast mat. Det är bra. Det skapar en bra gemenskap i gruppen.

Alexander Eriksson menar att hans advokat nu har omfattande ny bevisning, både tekniska bevis och vittnesuppgifter, som friar honom och han kommer inom kort att lämna in en resningsansökan.

– Svårigheten ligger inte i bevisningen utan i själva resningsförfarandet, säger han och syftar till nya bestämmelser gällande resning i brottmål som träder i kraft vid årsskiftet.

Enligt regeringen ska lagändringen göra det enklare för den enskilde att få resning, men hur det kommer att bli i verkligheten vet man ännu inget om. Lika lite vet Alexander Eriksson hur hans framtid kommer att bli.

– Jag tror aldrig att livet kommer att bli som det var tidigare. Jag är förändrad. Livet kan inte bli så mycket värre än vad det är nu. Men jag kan inte sitta och gråta över spilld mjölk. Jag måste blicka framåt och skapa mig nya möjligheter.

Här kan du läsa Alexander Erikssons egna kommentarer till bevisningen.