Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Erik Eriksson om snabbköpskassörskan

NT:s krönikör och författaren Erik Eriksson skriver om minnen kring personalen i snabbköpet.

Annons

Vi som var med för så där en trettio år sen kommer ihåg en låt som hette Snabbköpskassörskan, den låg på Svensktoppen i 27 veckor, en sång om kärlek och om tjejen som vi alla träffar rätt ofta. Snabbköpskassörska, det nya ordet föddes i min ungdom.

Tidigare handlade vi alltid över disk, expediten stod på andra sidan och hämtade varor från hyllan bakom eller inne på lagret. Vi väntade, tog det lugnt, pratade lite med andra kunder, fick varorna i en påse, betalade och gick.

Men takten i Sverige började rusa och på 50-talet kom snabbköpet. När tunnelbanans stora hall var klar vid Hötorget i Stockholm öppnade Martin Olsson stans första helgöppna snabbköp där nere i underjorden.

Min mamma jobbade där och blev en av Sveriges första snabbköpskassörskor. Köerna ringlade ända upp på gatan på söndagarna. Pengarna fick inte plats i sedelfacken, kassörskorna satt med papperskassar runt knäna, fullproppade med sedlar. Det var kaos i början, kvinnorna i kassorna hade långa arbetspass och usla löner, men drog in stora pengar till arbetsgivaren.

Men sen blev det lite bättre när flera affärer öppnade snabbköp, då behövde inte hela stan trängas på mammas arbetsplats. Och tiden gick, de gamla diskarna försvann runt om i Sverige och kassörskorna fick tid att prata med kunderna, grabbar spanade in snygga tjejer i kassan, kom tillbaka och handlade igen, köpte kanske mer mjölk än de hann dricka upp. Tro mig, jag vet för jag var med.

Om detta handlar låten som Tomas Ledin skrev för snart trettio år sen. Killen i texten blir kär i den snygga snabbköpskassörskan och han handlar och handlar bara för att få se henne på nära håll. Men först trodde alla att låten var skriven av nån som hette Jonas Moberg. 17 år senare avslöjade Tomas Ledin att det var han som använt sitt andra förnamn och sin mammas flicknamn.

Det var bandet Di sma undar jårdi som sjöng in Snabbköpskassörskan på platta 1985. Låten dånade ut över Sverige rätt länge och vi kände igen oss själva.

Som alla i Grisslehamn har jag handlat på Ica under åren som gått. Jag har lärt känna kassörskorna, och förstått att de antagligen vet det mesta om traktens människor.

Tack vare kassörskorna fick jag tag i några svenska sedlar som använts till personliga budskap. Jag har kvar flera av dem, på en tjuga har nån skrivit: Hej Frida! Är du arg på mig? Du undviker mig ju.

Ett kärleksbrev kanske, textat bredvid Nils Holgersson på sedeln. Det hade nog Selma Lagerlöf gillat. Och på en annan tjuga har nån skrivit: Det här är telefonpengar till min älskling i Leksand.

Under flera år såg jag att en del lappar och annat smått åkte med rullbandet i kassan i Grisslehamn. Ner i springan där bandet vänder for de där lapparna, ja ni vet vad jag menar. Och en dag fick jag chans att ta en titt in under kassadisken. Där låg en hel hög med lappar, små minnesanteckningar med sånt man ska ha till middag. Men bland raderna med mjölk, köttfärs, skokräm och godis fanns en del annat, de som skrev hade ibland mixat mat och vardagsbekymmer: I dag blir det rester, farfar fyller 94 år, lillan ska ha barnkalas, begravning på lördag.

Hela livet fanns på de där små lapparna, fest och vardag, gamla och unga, bröllopstårta och begravningskaffe.

Tänk på det när du handlar. Hon som tittar upp från varorna och frågar om det inte ska vara något mera, det är hon som är både det moderna och det gamla trygga Sverige. Hon sitter där, mitt i vår värld och ibland hinner hon till och med le mot oss.