Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tid som hjälper oss genom motvinden

Annons

Den kom med stormsteg. Våren. Tog ett skutt över sig själv och blev till sommar på direkten.

Nästan ingen hann med.

Sippor och vivor växte ikapp. Körsbär, plommon och äpplen slog ut i blom medan man tittade på. Fruktträden har stått granna i tystnad. Inte en enda humla verkar ha vaknat. Hägg och syrén blommar ikapp. Skomakaren får inte ens en kvarts semester.

Hur kan det bara hända?

Grannen släpar på vinterinfluensa.

Känns som det var i går vi körde släde på sjöns is som låg drygt tre decimeter tjock. Och nu badar de som gillar att bada. Folk och hundar.

Håll med om att det är ett under. Oslagbart. Som vi får vara med om. Gratis.

Ingen kräver inträdesbiljett. Det är bara att öppna ögon och öron.

Har nio andra under i huset. Valpar.

Tiken var dräktig i åtta veckor och fyra dagar. Sedan födde hon nio små liv som alla ser ut att ha allting på rätt ställen. Magar och munnar, klor och svansar. En av dem har hicka. Det undrar jag också över vad det är.

Läste nyligen en bok som handlade om våldtäkt. I förordet skrev författaren Thordis Elva om hur svårt det var när hon berättade, att hon övergavs och kände sig mycket ensam. Att vi har en tystnadskultur runt det som är svårt och att den som berättar ofta skuldbeläggs och känner skam.

Ändå var det lätt för henne, skrev hon. Och så jämförde hon med kvinnor, som bor i andra världsdelar med andra kulturer, som skulle bli helt uteslutna, straffade och till med dödade om de avslöjade att de våldtagits.

Thordis Elva uttrycker sin tacksamhet för me too-rörelsen som lyfter skammen från offren och lägger den där den hör hemma. Hos förövarna.

Att berätta, som hon och många andra har gjort, är svårt.

”I motvind är det lätt att tappa modet, men det är också viktigt att minnas att det är i motvind, inte medvind, som en drake lyfter”, skriver Thordis Elva.

Vi drabbas alla av svårigheter. Sjukdomar, dödsfall och andra sorger. Ingen går genom livet omärkt.

Ibland kan det kännas extra tungt när naturen står så oslagbart vacker omkring oss som den gör nu. Nästan som om den hånler.

Jag minns så väl en vårdag efter att min dotter dött. Jag stod vid havet intill en upp och nervänd eka, omgärdad av grova alstammar. På marken lyste vitsippor och kabblekor. Solglittret lekte med vågorna. Det sprängde i bröstet. Motstridigt. Jag såg allt det vackra samtidigt som jag inte ville ha det. Svart var min färg. Bara svart.

Trots det tror jag alla dessa naturens under, och denna ögonfröjd som våren ger oss, lägger sig någonstans i våra kroppar och hjälper oss den dag vi måste kämpa mot motvinden.

Annons