Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dikten som vapen mot sorg

Hon började skriva dikter när hennes man gick bort i cancer.Nu ger Ewa Åkerlind ut sin andra diktsamling, där hon skildrar en väg ut ur sorgen.Och tankar om att ta vara på livet.– Det gäller att hitta sin egen hängmatta.

Ewa Åkerlind sitter på bryggan nedanför sina två små stugor på Singö. Bakom henne glimmar vattenytan i höstsolen.

Hit kom hon efter att ha mist sin man i cancer. En tung period, då hon plötsligt fick syn på en bild av två solstolar vid havet i en mäklarfirmas fönster.

– Jag såg annonsen i ögonvrån en vintermorgon på väg till jobbet. Sen stannade jag upp och gick tillbaka. Dit ska jag, tänkte jag.

Så blev det också. Här, vid havet, hittade hon en plats där hon kunde samla tankarna och sätta ord på sorgen. Hon hade jobbat som informatör och webbredaktör på ett stort företag; men hon hade inte skrivit poesi.

Det kom hon igång med efter en kurs i kyrkans regi, där det handlade om att skriva om sitt eget liv.

– Jag satt här ute i soffan vid vattnet och skrev. Det blev många texter.

Hon skrev om mannen hon mötte 2004 och fick några fina år med. Om kärleken. Och om sjukdomen som smög sig på honom en vinter. Om värken i ryggen, som var en ovanlig cancersjukdom och om sorgen och smärtan när han gick bort.

Dikterna samlades i boken Saknad, som har använts av flera församlingar i sorgearbete.

Ewa Åkerlind tror att skrivandet och läsningen kan vara till stöd.

– Man ser att det finns fler som gått igenom samma sak, att man inte är ensam. Det är flera som har sagt till mig att ”din bok handlar om mig”. Man känner igen sig.

Med tiden gick Ewa Åkerlind vidare, både i skrivandet och i livet. Hon hittade ny livslust och nytt hopp, efter den svåraste tiden. Hon försökte hitta tillbaka till sig själv.

– Jag hade svårt att veta vem jag var, och ville hitta tillbaka till den jag var förut. Skrivandet blev mitt ljus i mörkret, något som jag alltid tyckt om och som kunde hjälpa mig att sätta ord på känslorna.

Nu har hon samlat en del av sina nya texter i boken Från hängmattan ser jag havet, som är indelad i tre avsnitt: Sorg, stilla och vidare. I den sista delen skriver hon om ljuset som kommer tillbaka, om hur en ny man kommer in i hennes liv - och om att ta vara på tiden.

Att hitta sin egen hängmatta, som Ewa Åkerlind säger. En plats där det finns ro. Själv har hon sin hängmatta vid stugan på Singö.

– Det finns så mycket stress, men vad är det vi stressar för? Det jag vill förmedla är att försöka ta vara på livet. Att ta ett steg tillbaka, sitta ner och bara vara en del av naturen.

Hon har svårt att lyssna när andra klagar över att de blir äldre. Att tiden sätter spår.

– Då vill jag säga ”var glad att du är gammal, vad är alternativet?”.

– Min man blev bara 62 år. Att vara nära någon som dött så tidigt gör att man vill vara en människa som tagit vara på sitt liv.