Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är aldrig kvinnans ansvar att en man slår

Semestertider är tider för att vara med familjen och vara ledig. Eller tider för att inte kunna komma bort från hemmet alls. Antalet anmälningar av kvinnor som slagits av en man i en nära relation ökar under sommaren. I Norrtälje kommer dock anmälningarna efter semesterns slut.

Annons

Kanske för att det är först då som chansen att anmäla kommer, då man vågar utan att beskyllas för att störa familjefriden. Det är nämligen inte så lätt att anmäla. Att ta steget till att bryta med den som man trots allt älskar och delar livet med.

Samtidigt finns de som hävdar att ansvaret för att våld mot kvinnor ska upphöra ligger hos just den slagna kvinnan och att hon måste inse sin egen roll i det. Som om ordet ”normaliseringsprocess” inte existerade.

Att kvinnofridskränkning är en egen brottsbenämning är för att våld i hemmet inte är som vilken misshandel som helst. Det är strukturellt på ett sätt som annat våld inte är. Den utsatte bryts systematiskt ned. Friheten begränsas av mannen steg för steg. Vännerna isoleras. Livet utanför relation isoleras. Gliringar går över i våld, som varvas med ömhetsbetygelser, ånger och anklagelser om att det är hennes eget fel att han slår henne.

I den utsattes verklighet finns till sist bara förövaren och familjelivet. Det är en process där gränserna för vad som är acceptabelt sakta flyttas, vägarna ut blir färre och beroendeställningen djupare rotad.

Den kvinna som utsatts under lång tid är inte den friska personen som krävs för att bryta sig ur hela sitt liv. Särskilt som det hänt ett flertal gånger att den kvinna som försökt lämna en destruktiv relation gått ur askan i elden till att förföljas, hotas och trakasseras. I en tredjedel av dessa fall bryter mannen även eventuella besöksförbud. Vid andra brott läggs ansvaret på just gärningsmannen. Att det skulle vara tvärtom i fall om våld mot kvinnor är klassiskt patriarkalt tänkande. Det finns bara en person som bär ansvaret och det är han som gång på gång slår.

Men samhället är inte helt utan ansvar. Strukturer och normer i samhället påverkar bilden av kvinnor, av män och beteenden. Myndigheterna har ett ansvar att stötta den som vill söka sig ur en destruktiv relation, någon måste finnas där när det svåra steget väl tas.

 Domstolar och polis har ett ansvar att se till att han som slår straffas, och att kontaktförbud faktiskt upprätthålls. Civilsamhället med kvinnojourerna i spetsen gör stort och viktigt arbete och bör stärkas finansiellt – vilket också föreslagits av regeringens samordnare. Men det är inte bara gärningsmän och samhället som har ansvar. 

Alla har vi ett ansvar att inte blunda, särskilt när statens och lagens långa arm har svårt att nå in i hemmiljön. Dunsar det i lägenheten över allt för ofta? Har grannen allt för ofta oförklarliga blåmärken? Gör något. Visa lite civilkurage. Var medmänniska.