Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Skuldbeläggning söndrar samhällen

I fördelningspolitikens vagga skrevs: ”Proletärer har inget att förlora mer än sina bojor” syftandes på de härskande klassernas utsugning och profit på proletärens arbete. De härskande klassernas rikedom existerade genom proletärens slit. De rika stod i moralisk skuld till de fattiga.

Fördelningspolitik är enkelt beskrivet att ta från de rika och ge till de fattiga. En lyckad fördelningspolitik skapar det bästa av samhällen.

Det är inte en ideologisk förhoppning. Det är empiriska fakta. De demokratiska länder i världen som har lyckats med fördelningspolitik har också fått världens bästa välfärd, som gynnat alla i samhället.

Både filosofiskt och politiskt har det i viss mån varit legitimt att ta från de rika och ge till de fattiga. Detta för att de rika i någon mån är skyldiga till de fattigas mindre belöning för sitt slit. De rika har någonstans profiterat. Det finns alltså ett orsakssamband, om än ibland långsökt, mellan någons rikedom och någon annans fattigdom som gör omfördelningen moraliskt acceptabel.

Ett problem som uppstår är att om du tar bort skulden för någons underordning ur ekvationen försvinner också legitimiteten att göra något åt underordningen, det vill säga acceptera fördelningspolitikens skatteingripande.

Det är exempelvis inte svensk infödd arbetar- och medelklass som är skyldig till invandrares segregation, tvärtom har de ju avstått stora delar av sin trygghet och välfärd till förmån för just dessa. Därav uppstår, till skillnad från i relationen kapital-arbete, ett tomrum av skuld som gör redistribution illegitim.

För att omfördelning till dessa grupper ändå ska ske, då deras behov de facto är stora, måste den styrande makten använda sig av någon av följande strategier:

1. Förlita sig på altruism, det vill säga säga till etablerad arbetar- och medelklass att de ska ge för att det är en god gärning.

2. Vädja till deras egenintresse, det vill säga förklara omfördelningen med att om inte de ger kommer otrygghet och ett sämre samhälle till slut att drabba också dem själva.

3. Skapa en känsla av skuld hos den oskyldiga betalaren så att denne skapar en självkänsla där man tar på sig skulden för den underordnade gruppens underordning, till exempel genom arvsskuld, diskrimineringsdiskurser som totalt dominerande orsaker, ånger för historiska oförrätter, och så vidare. Och därigenom göra omoralisk omfördelning accepterad.

Ingen strategi är helt utan poänger men det är uppenbart att stora delar av västvärldens eliter valt att främst driva strategi nummer tre, skuldbeläggandet. Möjligen av egenintresse då den bygger på deras egen frihet från skuld för dagens situation.

Problemet för dem är bara ett. Det fungerar inte. Människor accepterar inte något som bygger på en falsk premiss. Konsekvensen blir en känsla av att lurats av de som representerar dem då man utmålas som orsaken till samhällets problem. Skuldbeläggningen splittrar helt enkelt samhällen. Den söndrar.

Men det finns alternativ där vi alla har möjlighet att bli av med våra bojor: Det ömsesidiga samhällskontraktet. Socialdemokratins kärna. Gör din plikt, kräv din rätt. I precis den ordningen.

I Galaterbrevet 6:2 står att läsa: Bär varandras bördor. Det betyder att alla bär. Bara då, när vi ställer krav på varandra och står tacksamma för gåvor och återgäldar dem när vi kan, har vi möjligheten att få tillbaka ett folkhem där vi alla ser på varandra i ögonhöjd och erkänner varandra som jämlika människor, med samma förmågor och ansvar för våra liv, oavsett kön, ålder eller härkomst.

Jan Emanuel Johansson, (S)-opposition, konservativ vänster

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel