Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Barnperspektivet döljs av bullerplank

Utefter Stockholmsvägen förbi Gustavslund i Norrtälje finns planer på ett bullerplank.

Gustavslund blev platsen för en skola för ett antal år sedan. Kanske en aning tveksamt redan då med tanke på den trafikerade vägen. Men det fanns ju ändå plats för barnens utelek i äppelträdgården.

Nu planeras en radikal utveckling av skolan och för att skolan skall kunna förstoras skall ett bullerplank byggas. Genom den minskning av barnens utemiljö som utbyggnaden innebär blir trafikens buller och avgaser ett eskalerat problem för barnen.

Bullerplanket är ”gestaltat av flera arkitekter” och Norrtäljes stadsarkitekt ”tycker mycket om det” enligt uttalande i Norrtelje Tidning den 30 april.

Trots det utsatta läget fortsätter alltså planerna på skolans utbyggnad och för att ”legitimera” platsen föreslås nu att ett 1,7 meter högt plank byggs utefter Stockholmsvägen.

Kvar innanför finns en minimal skolgård som enligt uppgift skall fungera genom att barnens schemaläggning gör att färre barn är ute på rast samtidigt. Det är alltså tydligt att barnens utemiljö är alltför liten för en utbyggnad och samtidigt ligger skolan längs en hårt trafikerad väg med allt vad det innebär.

Ska vi vara trygga med att planket ”gestaltas omsorgsfullt och anpassas väl till den befintliga byggnadens lejongula färg” som fastighetsägaren säger i Norrtelje Tidnings artikel? Är det rimligt att barnen och lärarna ska tvingas hamna i den här situationen?

Visst kan det vara bättre att ett bullerplank är omsorgsfullt gestaltat. Men det finns gränser. Det ska inte legitimera eller till och med dölja en dålig planering. Ska vi inte istället fråga oss vem som har helhetsperspektivet och i det här fallet barnperspektivet?

I kommunen finns i dag en samhällsbyggnadsdirektör, en stadsarkitekt, ett samhällsbyggnadsutskott och en bygg- och miljönämnd som tillsammans har ett ansvar för kommunens planering. Men var finns helhetssynen? Var hamnar vi när planerarna hela tiden tycks försöka lösa akuta problem?

Vi har sett nog av planer där förväntade villatomter bebyggs med flerfamiljshus, som i Solbacka, eller där viktiga verksamheter riskerar klämmas in i omöjliga lägen, som på Gustavslund, eller oväntade ändringar av hushöjder, som i kvarteret Njord.

En kommun har både möjligheter och krav på sig genom sitt planmonopol enligt plan- och bygglagen att skapa en förutsägbar planering av ändamålsenliga och vackra miljöer för alla. Vem tar ansvar för barnperspektivet?

Mats Wedberg (MP), arkitekt

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel