Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Arbetsmarknadens parter löser problemen själva

I sitt svar till mig om den svenska modellen påpekar Amandah Andersson att hon minsann har en filosofie kandidat i ekonomisk historia. Även jag har genomgått en universitetsutbildning i samma ämne, i ett annat land.

Det var på de föreläsningarna min professor Savo Prelevic berättade för oss unga studenter om hur effektiv den svenska modellen är. Hans ord var så övertygande att jag bestämde mig att välja bort praktikplatsen i Barcelona till förmån för Hallstavik och pappersbruket.

Sen dess har jag upplevt och verkat mitt i den svenska arbetsmodellen. Jag har inte enbart förstått den genom mina universitetsböcker utan också på fabrikens golv och genom mina förtroendeuppdrag. Med andra ord har jag nu praktiserat den under 20 år.

Att hitta lösningar i samförstånd är alltid bättre än att konflikta. Sen 1938 har arbetsmarknadens parter burit ansvaret för lönesättningar som gett arbetarna reallöneökningar, näringslivet konkurrenskraft och samhällsekonomin stabila villkor. Det ger Sverige en styrka framför länder där facken har marginaliserats eller där politikens och juridikens makt tagit över arbetslivets utveckling.

Att förespråka statlig lönepolitik skulle kännas som ett steg bakåt. Jag tror inte heller att Amandah Andersson har stöd för detta inom sitt eget parti. De borgerliga partierna turas dock om att lägga förslag om regleringar av ingångslönerna, i syfte att inte bara sänka lönerna för vanliga löntagare, utan också för att ge riksdagen en plats i de svenska löneförhandlingarna.

I det borgerliga köket kokas soppan stark, kryddat med försämringar av arbetsrätten. ”Modernisering” av las, staplandet av otrygga anställningar och sänkta ingångslöner är bara några exempel på det.

Jag har ingen insyn i de andra regioner. Jag kan bara region Stockholm. Därför kommenterar jag inte arbetsvillkoren i de andra. Regioner skiljer sig inte från andra arbetsplatser. Det är fortfarande arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönesättningen.

Vi behöver inte de ”lösningar” som Amandah Andersson föreslår. Vi löser problemen själva, i samförstånd.

Aleksandar Srndovic, Pappers avdelning 68

(Aleksandar Srndovic är också ledamot i Norrtäljes kommunfullmäktige (S))

NT kommenterar:

Det glädjer mig att Aleksandar Srndovic också studerat ekonomisk historia – det är ett fantastiskt ämne som är rikt på olika perspektiv. Jag noterar att Aleksandar Srndovic menar att det är att "gå ett steg" bakåt att införa statliga löner inom vården – vilket faktiskt aldrig existerat eftersom vården inte var organiserad på det sättet som det är i dag när Saltsjöbadsavtalet skrevs på – medan han själv nästan krampaktigt håller fast i en modell som snart är 100 år gammal och som utformades för en arbetsmarknad som var annorlunda då jämfört med i dag. Till exempel var könsdiskriminering fullt tillåtet – separerade lönelistor för kvinnor avskaffades ett par decennier efter Saltsjöbadsavtalet.

Det är inte förvånande att kvinnor betalas sämre när Socialdemokraterna är förälskade i en modell där en lägre värdering av kvinnors arbetskraft finns i DNA:t. Till skillnad från Aleksandar Srndovic anser jag att mönster behöver brytas för att göra upp med förlegade strukturer.

Amandah Andersson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel