Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags att förhandla i Mellanöstern

Den arabiska våren är på väg att sluta i en säkerhetspolitisk katastrof med konsekvenser långt utanför arabvärlden.

Annons

Utvecklingen i Somalia, som vi på ett så förfärande sätt just påmints om genom terrorattacken i Nairobi, borde tjäna som ett varnande exempel.

När diktatorn Siad Barre störtades 1991 utbröt inbördeskrig. Så småningom lyckades en moderat och folkligt förankrad islamistisk rörelse, de Islamiska domstolarna, skapa en viss ordning. USA ansåg dock att rörelsen hade anknytning till al-Qaida och finansierade en etiopisk invasion. Så småningom övertogs Etiopiens roll av en styrka från Afrikanska Unionen. De Islamiska domstolarna krossades, men istället tog ungdomsförbundet, al-Shabab, över. En folklig och moderat islamiströrelse ersattes därmed av en militant extremiströrelse.

Det muslimska brödraskapet är den viktigaste folkliga politiska rörelsen i större delen av arabvärlden, och är tydlig motståndare till utländsk politisk, ekonomisk och kulturell dominans i arabvärlden. Sedan början av 2000-talet har Brödraskapet tydligt klargjort att det vill arbeta enbart med demokratiska medel. Det var samverkan mellan Brödraskapet och en otålig generation medelklassungdomar utan framtidshopp som gav den arabiska demokratirevolutionen sin kraft. Nu ser vi revolutionen krossas. Delvis underlättas det av demokratirörelsens splittring. Men i hög grad beror det på bristande stöd från västvärlden.

I Egypten krossas demokratin av en militärmakt, delvis finansierad av USA. I Syrien är det Ryssland, tillsammans med Iran, som står bakom Assads krigföring. Hittills har USA låtit Ryssland sköta Syrien, medan Ryssland låtit USA sköta Egypten. Resultatet blir detsamma. Demokratin krossas. Den moderata islamismen slås ut. Läxan är att demokrati inte är någon framkomlig väg.

Hoppet ligger i det nya förhandlingsklimatet mellan USA och Ryssland och, mer trevande, mellan USA och Iran. Ingen har ett intresse av fortsatt kaos och nya vågor av terrorism. Lösningarna måste bygga på att USA, Ryssland och Iran kommer överens och sedan är beredda att genomdriva överenskommelsen hos sina respektive klienter.

I första hand handlar det om en uppgörelse om Syrien. Den måste förmodligen bygga på maktdelning, med långtgående minoritetsskydd och autonomi för de alawitiska, kurdiska och kristna minoriteterna, men som tryggar de demokratiska rättigheterna åt den sunnitiska majoriteten. Sedan måste USA kräva att de egyptiska militärerna återvänder till kasernerna och lämnar över till ett civilt styre, som genomför demokratiska val, öppet också för demokratiska islamistiska partier.

En sådan här process skulle inte i ett slag utradera risken för terrordåd. Men den skulle visa att demokrati är en möjlig väg, och utarma den grogrund av desperation som ger terrorismen dess näring.