Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

BILDEXTRA Så tolkar konstnär västra vägen

 Peter Ern fångar synintryck. – Jag stärker upp stämningar som jag ser, säger konstnären, som ställer ut på konsthallen i helgen.

Spretiga trädgrenar sträcker sig mot en blårosa vinterhimmel. I skogsbrynet vilar ett hus, där det lyser ur fönstren. Målningen Vinter i paradiset fångar en stillsam och vemodig skymningsstämning. Ett ögonblick av stillhet, med de högsträckta träden som mörka väktare.

– Jag har alltid varit förtjust i hus, stugor och kojor, säger konstnären Peter Ern, som hämtat motivet från Länna, där han själv är bosatt.

För tio år sedan ställde han ut på konsthallen tillsammans med skulptören Anders Jansson, nu fyller han ensam konsthallens salar med sitt måleri.

– Det känns trevligt, säger han.

Flera av motiven är hämtade från närmiljön, platser som lyfts fram och förstärkts med förskjutningar och skiftningar. I Stillestånd löper en vägsträcka genom ett höstglödande landskap och slutar i ingenting.

– Det är Västra vägen som den såg ut från gångbron, säger Peter Ern.

Västra vägen. Naturligtvis. Men också en målning som skapar känslan av att befinna sig i en absurd och osäker verklighet. Vägar återkommer hos Peter Ern. I konsthallens entré hänger Walk the Line, där en bred väg försvinner rakt in i ett disigt landskap och löser upp sig.

I en annan målning sträcker sig en väg genom ett ödsligt och snöigt vinterlandskap. Tystnad och stillhet. Vemod och mörker. Frusna ögonblick, med spår av något som har hänt.

– Jag hämtar intryck från olika håll, filmer, gamla foton, bilder från tidningar, jag är alltid ute och nosar efter bilder, säger Peter Ern.

– Det är nog alltid lite ledsamt, men jag letar också efter det roliga i bilderna, fortsätter han.

I Turister står ett par på breda trappsteg som leder upp till en låg byggnad, som påminner om ett museum.

– Jag tycker att den är ganska rolig. De står där som om de erövrat stället, tio sekunder senare kommer ett annat par att stå där.

På den nya utställningen har människorna blivit fler än i Peter Erns tidigare måleri.

– Det är lite mer figurer, jag har alltid varit sugen på att ha figurer med, men det har inte blivit så, säger han.

Här finns en kvinna som siktar med gevär, en grupp ungdomar under ett träd, ett mörkt tonat porträtt. Men det är landskapen och husen som dominerar. Och den där gnagande känslan av osäkerhet. Något som har förskjutits och förändrats, eller laddats med innebörd, som den ensamma lampan i en öde trädgård.

– Det är den som är idén. Det är ofta ett litet synintryck som fastnar.