Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berättelser om identitet och minnen

En väv av minnen fyller Norrtälje konsthall. – Det handlar om berättelser som jag vuxit upp med, säger konstnären Helena Mutanen om Narratio, som invigs i morgon.

Annons

En lång fläta hänger mellan två enkla linnegardiner.

Ett tak och ett nött trägolv kompletterar bilden av en förfluten tid.

Installationen Mormors lott, med flätan och gardinerna, ingår i Helena Mutanens utställning Narratio, som kretsar kring berättelser och minnen.

Gardinerna är original från hennes mormors hem i Karelen.

– De är från 30-talet, hon har själv odlat linet, säger Helena Mutanen.

– Flätan är sedd ur ett barnperspektiv. Min mormor var ortodox och klippte aldrig håret, fortsätter hon.

Narratio har sin utgångspunkt i Helena Mutanens egen familjehistoria och hennes karelska rötter. Titeln är hämtad från den klassiska retoriken, där narratio är den berättelse som vävs in i ett tal eller ett argument.

Det handlar om vad vi minns och bär med oss. Berättelserna vi växer upp med och som om blir en del av vår identitet.

I ett rum visas filmer där Helena Mutanens mamma Raija Mutanen berättar om sin barndom i Karelen till svartvita fotografier.

Tonen är lågmäld när Raija Mutanen beskriver de enkla förhållandena i efterkrigstidens Karelen. Den långa skolvägen där ingen gick ensam av rädsla för vargar. Systern som föddes för tidigt. Farmodern som drev ut ”ont blod”.

Hennes berättelser speglas i installationerna, som har samma avskalade, stillsamma tonläge.

– Hon berättar och jag berättar. Jag tycker om att man kan associera, att det inte blir övertydligt.

Materialen varierar, med olika kombinationer av trä, tyg, metall och lera.

– För mig är det idén som är viktig, inte tekniken, säger Helena Mutanen.

I Spricker som rötter har hon skapat en serie objekt där sprucken lera ger associationer till både bakplåtar, torkad jord och ett landskap i förändring. En känsla av något avlägset, något som för länge sedan passerat.

I Hänge löper en kort lina med en ensam klädnypa mellan två avskalade trädstammar. Strax intill svävar Bärare, där två hinkar hänger från ett ok som formats som en klädhängare.

Helena Mutanen beskriver utställningen som en undersökning av vad det innebär att lämna sitt land och sina rötter.

– Vi måste försöka förstå hur det känns, vad förlusten av ett land och egna släktingar betyder..

Narratio lyfter fram känslan av förlust, av något som gått förlorat och samtidigt lever kvar i minnen, bilder och associationer.

Det är både melankoliskt, vackert och tänkvärt.