Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barnsjukdomar passar sig inte i Rosenbads salar

Under Maria Wetterstrand och Peter Erikssons ledarskap togs Miljöpartiet från barnrummet till att bli en politisk kraft att räkna med.

Annons

När de båda språkrören enligt partiets interna regler slutade efter två mandatperioder fortsatte Eriksson som riksdagsledamot och nu Europaparlamentariker medan Wetterstrand i stället verkar som fristående debattör. 

Wetterstrands utträde från den traditionella politiska sfären var en stor förlust för partiet som där förlorade sin trovärdighet att vara ett grönt liberalt parti, något som säkerligen gladde Centerpartiet. Att Wetterstrand lyckades upprätthålla Miljöpartiets kredibilitet som ett alternativ för liberaler med miljön i hjärtat samtidigt som de gick till val hand i hand med Lars Ohly är en politisk prestation som få kan upprepa.

I dag är partiet inte bara ett tydligt vänsterorienterat parti, det är också ett parti som trots regeringsambitioner verkar ha gått i regression. Barnsjukdomar som helt nya partier lider av flyter nu åter upp. Och då åsyftas inte Åsa Romson och Gustav Fridolins förkärlek till att krydda sina tal med rekvisita.

I det land där en statsminister och en utrikesminister mördats tyckte riksdagskandidaten Jenny Wenhammar från Malmö att det var rimligt att försöka bryta sig förbi SÄPO under statsministerns tal i Almedalen. Syftet? Wenhammar ville protestera mot gruvnäringens framfart och alla lobbyister i Visby. Det bästa sättet att göra detta var tydligen att skriva budskapet på sina bara bröst och försöka ta sig in i statsministerns synfält.

I veckan gick en medlem, dock utan framträdande poster, ut med att det var rimligt att kritisera moderata riksdagsledamöter med invandrarbakgrund genom att använda ordet ”husneger”. Inte särskilt lämpligt från ett parti som hävdar sig bekämpa rasismen på alla plan.

Mehmet Kaplan, gruppledare i Riksdagen, jämförde nyligen svenskar som åker till Syrien för att delta i kriget där med svenskar som deltog i finska vinterkriget. Enligt honom är att slåss för religiös diktatur samma sak som att försvara ett lands självständighet. Att Kaplan backat från uttalandet gör det inte mer acceptabelt att han sa det från första början.

Riksdagsledamoten Jan Lindholm har beställt att riksdagens utredningstjänst ska utreda ”chemtrails”, vilket är teorin om spår på himlen uppstår efter att storbolag eller fientliga makter sprutat gift över Sverige. Med en enkel sökning på Google kan det konstateras att det inte är mer än en konspirationsteori. Lindholm tyckte ändå att det var väl använda skattemedel att vilja undersöka detta. Både kunskapsfientligt och ansvarslöst bruk av våra skattepengar.

Nog för att det ska finnas utrymme för att uttrycka avvikande åsikter gentemot partilinjen, men det är inte samma sak som att släppa helt och tolerera attacker, konspirationer och rasism. Är lite seriositet i leden för mycket att begära av ett parti som tyvärr ser ut att få inflytande i en kommande regering?