Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Avskaffa stödområdena – låt glesbygden få behålla sina rikedomar

I tid efter annan hör vi talas om stödområde A och B. Vilka är då dessa stödområden?

Kort och gott kan vi säga att stödområde A är ett av Sveriges, på naturresurser, rikaste områden. För stödområde B gäller detsamma.

Det rör sig om vattenkraft, oändliga skogar och malmfyndigheter i världsklass. Dessa tillgångar genererar enorm rikedom för hela landet.

Hur kommer det sig då att dessa två tredjedelar av Sverige betecknas som stödområden? Dessutom Sveriges rikaste två tredjedelar?

Landsbygdspartiet oberoende påstår att det hänger ihop med en gammal syn på vem som är tärande och vem som är närande. En restattityd från Sveriges stormaktstid.

Om vi vänder på resonemanget, ser det en aning annorlunda ut. Det finns områden i Sverige som inte skulle klara ett år utan de rikedomar ”stödområde A och B” skänker statskassan. Dessa klart definierade områden är i storleksordning Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala.

Staten beskattar industrifastigheter, där naturligtvis vattenkraftsanläggningar ingår. Men även alla andra industrifastigheter beskattas av staten samt naturligtvis produktionen. Sågverk, stålverk och minsta rörelse som kategoriseras som industri. Många av dessa för Sverige viktiga industrier ligger i stödområde A och B.

Uttag av naturresurser beskattas överlag av staten.

Om vi leker med tanken att de ”tärande” stödområdena A och B behåller det staten beskattar avseende ovan nämnda rikedomar och sänder ”överskottet” till statskassan. Vad händer då? Det är en intressant tanke.

För de vedertagna stödområdena A och B skulle det innebära utveckling och inflyttning. En lands- och glesbygd som börjar leva på riktigt igen.

För Sveriges fyra största städer skulle det betyda svårigheter att bekosta deras infrastrukturprojekt och andra kostnader som har med storstäder att göra.

Bara fastighetsskatten på vattenkraftsstationerna i Norrland, Värmland och Dalarna ger staten cirka sex miljarder per år och endast cirka 125 miljoner går tillbaka som bygdemedel efter ansökan. Låt oss anamma det norska synsättet. Skatten skall i huvudsak stanna där den uppstår.

Ibland måste vi vända på perspektivet för att hamna rätt i debatten. Framför allt, ta bort den nedsättande benämningen ”stödområde”.

Magnus Malmsten

Michael Bonnier

Ann-Sofi Haglund

Peter Johansson

Curt Carlström

Landsbygdspartiet oberoende, Norrtälje

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel