Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alliansens förslag skjuter bredvid målet

Isabella Carneström Edman om inbrottsstöld.

Annons

De fyra allianspartierna vill se ett nytt särskilt brott infört i den svenska lagboken, inbrottsstöld, med hårdare straff än dagens stöldbrott. Detta för att signalera till polisen att bostadsinbrott ska prioriteras och för att avskräcka personer från att begå inbrottsstöld. En god tanke, men dåligt genomförd.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet anmäldes under förra året 21 000 bostadsinbrott, och av dessa klarades ynka fyra procent upp och ledde till en fällande dom. Den som drabbas av ett bostadsinbrott drabbas inte bara av de ekonomiska skador det innebär att förlora kär egendom utan känner också efter brottet otrygghet.

Den kränkning som det är att ha blivit berövad tryggheten i sitt eget hem, den plats som ska vara allra mest trygg, är allvarlig och insatser behövs för att minska antalet bostadsinbrott och för att klara upp brotten då de tyvärr sker.

Vad partierna däremot föreslår är ett icke-förslag då bostadsinbrott i dag redan straffas hårdare än andra stölder. Det är också problematiskt att alliansen vill skapa en speciell brottsrubricering.

Om alla typer av speciella brott ska få en speciell brottsrubricering, och inte längre kunna falla under till exempel det bredare ”stöld”, blir rättsväsendet än mer invecklat och steget till att anmäla brott kan bli än längre.

De olika slag av stöldbrott som finns i lagboken i dag är fullt tillräckliga, särskilt då inbrott i hemmet med anledning av den kränkning det innebär är en i lagen uttryckt försvårande omständighet för brottet grov stöld. Den som i dag, i de få fallen, döms för bostadsinbrott döms för just grov stöld och fängelsestraffet är oftast mellan sex och tio månader. En inte obetydlig tid.

Vad som vore mer rimligt för att avskräcka från brott och skapa trygghet vore att tillskjuta mer resurser till polisen och åklagarväsendet och effektivisera arbetet inom dessa, för att möjliggöra att de brott som i dag anmäls klaras upp.

Det spelar ingen roll hur högt straffet är om ingen ändå döms för brottet. För den som drabbas av brottet är det viktigare att den som begått brott fälls i domstol över huvud taget än om personen döms till åtta eller tolv månaders fängelse.

Att tala upprättelse i form av hårda domar är även det tveksamt. Den svenska lagstiftningen har en tradition av att bygga på humanitet och allmänprevention – att öka straffen för att ge brottsoffren upprättelse är att gå i en riktning där straff är vedergällning. Det har Sverige tidigare avhållit sig från.

Trygghet kan inte mätas i hur hårt straff som den som kränkt ens egendom och rättigheter får. Trygghet är snarare vetskapen att rättsväsendet har resurser att klara upp och förebygga brott.

Där bör regeringens fokus ligga, inte på att bedriva brottsrubricerings-experimentverkstad.