Den 24 juli 2019 klockan 05.41. Det var då jag yrvaken, i kalsonger och t-shirt, tog mig nedför trappan i hemmet, gnuggade mina sömndruckna ögon, satte på en stark kopp kaffe och gick ut för att ta morgonblosset (säg inget till barnen) på den lilla bänken vid entrén till mitt boende i Solbacka.

Jag brukar alltid titta mot trädtopparna det första jag gör. Inte för att det har någon speciell funktion eller betydelse i mitt liv, mer för att räta ut ryggen och känna efter om det fortfarande finns något som liknar hållning efter en krokig natt. Och samtidigt se vad det blåser för vind förstås – något som följt med mig genom åren och – förmodligen – generationer.

Man vill ju veta om båten ligger säkert.

Så ser min morgonrutin alltid ut.

Men den här morgonen var det annorlunda. Över trädtoppen, där jag såg en korp en gång, bolmade det istället från en gråsvart rökpelare, en massiv sådan.

Jag tappade kaffekoppen så att det stänkte över trallen.

Min första tanke var att det brann någonstans i Solbacka. Och jag tänkte på alla som jag känner där, hoppades att branden inte slukat någon villa eller att någon kommit till skada.

Jag hastade in. Tog fram telefonen, gick ut igen. Tog en bild. Hittade nyheten på NT:s sajt. Roslagsjärn stod i lågor. Det skulle inte gå att rädda butiken.

Och en era var på väg att ta slut i lågorna.

Jag kan fortfarande tänka att ingen ändå blev skadad. Att det ändå är och var det viktigaste av allt.

Men varje gång jag passerar den där grusplätten så påminns jag om lågorna, hur skärrade barnen var när vi passerade för att åka upp till Grisslehamn vid sjutiden samma morgon. Då stod bara rester kvar av Roslagsjärn, ett glödande skelett som pumpade ut svart rök, en pelare som syntes, i min backspegel, hela vägen till Svanberga.

Jag kan fortfarande slås av minnen vid den där grusåkern. Alla de som jobbade där. Mannen på färgavdelningen, han som alltid var så trevlig. Hon som satt i kassan. Verktygsavdelningen, hur hjälpsamma de var och avdelningen med grillar som kunde få vilken hobby-pyroman som helst att drömma sig bort bland framtida flintastekar.

Det var här, på ovanvåningen, som jag köpte min första tapet.

Nu kommer City Gross växa upp som en svamp på den där grusplanen. Och man kan ju inte annat än tycka att det är bra. Nya minnen måste skapas, det är inte nyttigt, säger barnen, att som jag endast leva i det förgångna.

Okej då. Jag släpper taget nu. Går vidare i livet.

En sista grej, bara. En sista kommentar om tapeten.

Jag kommer alltid att sakna Roslagsjärn.