Varför är det så svårt att backa beslut? Medge misstag? Varför försöker vi beskriva brister som ofullkomligheter när de i själva verket är strukturella problem som inte låter sig justeras genom putsningar? Vi har nu haft en skolreform i 30 år som lett till ett fåtal stora koncerner, betygsinflation, och en debatt (men inte mer) om vinster.

Om man privatiserar en offentlig verksamhet det vill säga lämnar den i marknadens händer kan man knappast bli förvånad över att den, med tillgängliga verktyg, styrs mot ett överordnat vinstmål. Företagens skydd mot insyn blir ett hinder för offentlighetsprincipen och för kontroll av de skattemedel som helt finansierar verksamheten. Betyg är en viktig konkurrensfaktor och försöken att normera dessa är patetiska. Trots att det här faktiskt finns en möjlighet att mäta kvalitet som saknas i annan offentlig verksamhet som lagts ut. Som NT:s ledare den 16 maj påpekar kan detta missbrukas även av den kommunala skolan men det är en betydande skillnad mellan att styra via ägande eller avtal!

Elever med särskilda behov hänvisas till den kommunala skolan som minst sagt befinner sig i en ojämlik konkurrenssituation. Att privatiseringen är lönsam befästs av den oligopolmarknad som uppstått. De stora koncernerna är både ett konkret bevis på detta och en perfekt struktur i vilken vinster kan flyttas sömlöst från en verksamhet till en annan (tex undervisning till fastighet). Tycker ingen som jag att det är konstigt att dessa kolosser ständigt växer trots de påstått små marginalerna i skolverksamheten? Är det faktiskt någon som längre tror på de naiva politikeruttalandena om vinstbegränsningar? Eller någon slags helhetsfix?

Men detta är inte en efterhandsobservation. Det är självklart förutsebara konsekvenser av ett beslut som aldrig borde tagits. Valfrihet hävdar man. Finns det ingen modell som ger väsentlig valfrihet i skolval med mycket mer offentlig kontroll över produktionen? Det är naturligtvis nonsens att påstå. Finns det skäl att arbeta med mer stiftelselika organisationsformer i skolverksamheten? På andra håll finns exempel på framstående utbildningsinstitut i privat regi. Vad lär vi oss där? Det finns många sätt, utöver bolagsvinst, att stimulera människors drivkraft till ökat utbud.

Kanske skulle vi börja med att definiera och mäta vad vi faktiskt menar med valfrihet. Rimligen borde detta handla om kunskapsmässig bredd, grundläggande värderingar och pedagogisk variation i utbudet. Inte prylar och missbruk av betygsinstrumentet. Tillgänglighet är viktig.

Vad har egentligen privatiseringen bidragit med? Hur många skolor med inriktning A eller metod B kan visas bero uteslutande på denna? Har tillgängligheten utanför storstäderna ökat påtagligt? Och vad av detta skulle vi inte kunnat realisera med offentlig styrning? Privat tillförs ju inte mera medel. Tvärtom. Är det privata så mycket effektivare? Eller minskar faktiskt kvaliteten? Genom bland annat lägre lärartäthet och mindre andel behöriga? Det känns mer än rimligt att den här delen av näringslivet svarar på den egna klassiska frågan ”Vad f-n får jag för pengarna?”, nu ställd från det offentliga.

Inser man inte att det inte går att putsa på det här felbygget längre? Efter 30 år? Utan att man måste riva ner och bygga om för att säkerställa att våra resurser uteslutande används till kommande generationers lärande.

Torsten Ström