Debattens vågor går höga för närvarande i NT, om de förmenta ”glädjebetyg” som enligt många debattörer är ett stort problem. Problemet med detta är att det inte finns några bevis för det, annat än möjligen i enstaka enskilda fall.

Även tidningens ledarskribent har anslutit sig till kören av kritiker mot våra lärares grannlaga myndighetsutövande. Som ”bevis” för dessa glädjebetyg anförs avvikelsen mellan satta betyg och de nationella proven, dock ofta utan reflektion kring omständigheterna och regelverken. Om vi ser till när proven skrivs, när betygen sätts och hur eleverna påverkas av provstressen, och ställer detta emot de jämförda resultaten, så blir bilden en annan.

De nationella proven skrivs ofta så tidigt som i början på mars, dvs när två tredjedelar av terminsundervisningen i ämnet/kursen återstår. Andra skrivs när cirka hälften eller två tredjedelar av terminstiden har passerat. Om provets resultat då skulle vara avgörande för betyget, så saknar ju resten av terminsundervisningen betydelse, och eleverna får ett sämre betyg än det de har potential för.

Betyg ska enligt Skolverket sättas vid avslutad kurs/ämne ställda mot betygskriterierna. Om en skola och dess lärare är seriösa och vill elevernas bästa, så använder man naturligtvis provresultaten på individnivå för att tillsammans med eleven analysera läget där och då, samt att lägga upp planen för hur man under den kvarvarande schemalagda tiden ska kunna uppnå nivån för ett bättre betyg än det som provet speglar vid provtillfället.

Jag vill också anföra det orimliga i att lägga hela eller stora delar av elevernas möjligheter till ett betyg på ett enda mastodontprov. Jag, och mina kontakter inom elevhälsan, har genom åren sett hur illa många ungdomar mår av den press de utsätts för, genom de signaler de får om det nationella provets betydelse. Att den pressen ofta ger avtryck i provresultatet är inte en djärv gissning. Vi har sett att elever som misslyckats med provet i skarpt läge, i närtid efter provtillfället gjort ett mycket bättre resultat, med högre betygsindikation, då skrivet ”utom tävlan” med en tidigare upplaga av provet i samma ämne.

Mitt förslag är att man först och främst genom metodisk forskning säkerställer om det över huvud taget är ett problem med betygsavvikelsen. Den differens som finns kan ju lika gärna vara en sund avvikelse beroende på skolornas arbete efter provets genomförande. En sådan forskning måste då utgå ifrån vad eleven egentligen kan vid tidpunkten för betygsättningen, men också analysera hur eleverna upplever provtillfället, dialogen med lärarna före och efter provet, informationen till dem om vilken funktion provet egentligen har, och så vidare.

Därefter kan vi dra slutsatser, och eventuellt vidta åtgärder för att förbättra de nationella utvärderingarna och betygsättningen. Kanske det till och med är så att Norrtäljes skolor i själva verket ligger i framkant, och gör jobbet efter provet bättre än genomsnittet.

Gunnar Kjelldahl, f.d. lärare och skolledare

Svar direkt: Jag har all förståelse i världen för att en enskild elev av olika anledningar kan ha en dålig dag när det är dags för nationella provet. Nationella provet ska därför inte vara det enda som avgör en elevs betyg.

Men i Norrtälje fick hälften alla niondeklassare bättre slutbetyg än provbetyg i matte. Jag ser det som mycket osannolikt att hälften av alla niondeklassare i vår kommun råkade ha en dålig dag just när det var dags för nationella provet i matte.

Det kan inte uteslutas att det det är så att eleverna och skolorna i Norrtälje har varit mycket bättre än eleverna och skolorna i andra kommuner på att arbeta upp kunskaperna under månaderna mellan att det nationella provet genomförs och att slutbetyg sätts. Om någon kan visa att så var fallet så kommer jag givetvis att ta del av det med intresse.

Avslutningsvis så håller jag med Kjelldahl om att mer forskning i ämnet vore bra.

Elias Rosell