”Hvad vilja socialdemokraterna?” Den frågan ställde August Palm i sina tal i Malmö och Stockholm i slutet av 1881. I dag finns det skäl att ställa frågan på nytt. Vad vill Socialdemokraterna?

I Norrtelje Tidning skriver ledande socialdemokrater och centerpartister i en gemensam debattartikel: ”vi i mittenkoalitionen”. Vad betyder det? Är Socialdemokraterna ett mittenparti idag? Är man inte längre socialister? Har partiet övergett klasskampen?

I TV har jag hört Magdalena Andersson med emfas hävda att Socialdemokraterna redan genomfört det paradigmskifte inom migrationspolitiken, som SD hävdar att de, tillsammans med regeringen, håller på att genomföra. Har Socialdemokraterna övergett solidariteten och idén om alla människors lika värde? Är det viktigare att anpassa sig till SD:s värderingar än att ställa upp för de som människor som behöver skydd?

I Dagens Arena skriver Carl Tham (S) om att Socialdemokraterna nu lanserat ”samhällsgemenskap” som tema för den framtida politiken. Det som oroar Carl Tham är att detta begrepp för hundra år sedan användes av nationalisterna. Begreppet har också på senare tid fiskats upp av SD. Skälet är enligt Carl Tham sannolikt den outsagda undertexten – alla hör inte till gemenskapen. Han skriver: ”Man anar med detta att partiet vill krypa SD så nära som möjligt, ja ännu längre. Det är en riskabel strategi.”

Jag vill påstå att det är en direkt farlig strategi. Möjligen får man på detta sätt tillbaka några av de socialdemokratiska väljare, som i det senaste valet röstade på SD. Opinionsmätningarna tyder på det. Socialdemokraterna går framåt. Frågan är om det sker till priset av förlorade idéer – idéer som burit fram partiet till den ledande position, som det haft under en stor del av 1900-talet. Idéer som gjorde Sverige till ett av världens mest jämlika länder – till ett välfärdsland. En position som vi nu tyvärr har tappat på grund av den nyliberala politik som förts sedan mitten av 1980-talet – av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

Socialdemokraternas förflyttning högerut borde ge en ström av väljare vänsterut – till Vänsterpartiet. Så har inte skett. Man kan fråga sig varför och som vanligt finns det flera förklaringar. En förklaring är det flamsiga intryck som Vänsterpartiets ledning gjorde i det program där SVT följde SD och V inför valet 2022. I stället för att diskutera politik pratade man om framtida ministerposter och förlorade talmansposter. En annan förklaring är att man, i stället för att sätta in aktuella frågor i ett politiskt sammanhang och driva en egen socialistisk agenda, accepterade man den dagordning som de borgerliga och framförallt SD satt.

Flera exempel på detta hittar jag i en debattartikel i Flamman skriven av Lars Henriksson. Han skriver bland annat att V inte borde ha argumenterat för lägre skatt på fossila bränslen – en politik som skulle hålla uppe konsumtionen av fossila bränslen, drabba klimatet och gynna oljebolagen. I stället borde V ha visat på de alternativ som skulle vara till glädje både för befolkningen och klimatet – till exempel gratis och utbyggd kollektivtrafik. ”Klasspolitik och klimatpolitik i samma andetag.”

Den vilda strejken bland lokförarna visade oss vilka vi inte klarar oss utan. Sjuttio lokförare såg till att det blev kaos i kollektivtrafiken. Folk kunde inte ta sig till jobbet. De, som vi inte klarar oss utan, är de som hjälper oss att komma till världen, de som tar hand om oss när vi är sjuka, de som sköter om oss när vi blir gamla, de som undervisar våra barn, de som odlar marken och ser till att vi har något att äta, de som arbetar i våra industrier och de som kör våra tåg och bussar. Det var för att förbättra deras levnadsvillkor som den politiska vänstern en gång bildades och det är denna uppgift som än idag berättigar dess existens.

Jag saknar en medveten och konsekvent socialistisk politik från såväl S som V – en politik som visar vilka som bär det här samhället.

Rune Karlsson, Husinge