Det finns saker som jag inte förstår. Det här med inflationsbekämpning är en sådan.

Inflation innebär att den allmänna prisnivån ökar. De pengar vi har för att köpa varor och tjänster räcker inte till lika mycket som de gjorde tidigare. Vi får mindre för pengarna och den svenska kronan sjunker i värde. Det blir dyrare att åka utomlands och det blir dyrare att köpa importerade varor.

Inflationen kan antingen bero på att efterfrågan ökar snabbare än utbudet eller också på att många varor och tjänster samtidigt blir dyrare att producera och transportera.

De stigande bostadspriser, som vi upplevt under ett antal år, är ett exempel på det förra. De ledde dock inte till en allmän prisökning. Den inflation, som vi ser idag, är ett exempel på det senare. Många varor och tjänster har samtidigt blivit dyrare att producera och transportera. Det i sin tur beror på höjda elpriser, höjda bränslepriser och höjda räntor. Det här har lett till en allmän prisökning – till inflation.

Inflationen var i februari 9,4 % KPIF. KPIF betyder att inflationen är beräknad med fast ränta, vilket innebär att man vid beräkningen gör avdrag för eventuella räntehöjningar. Om man tar hänsyn till de räntehöjningar som skett det senaste året blir inflationen i stället 12,0 % KPI. Det är den inflationen som drabbar oss konsumenter. För matvaror har inflationen varit ännu högre – 22,1 % enligt SCB, Statistiska centralbyrån. Priserna för de viktigaste varorna som mjölk, smör, ost, barnmat, blöjor mm har ökat ännu mer. Alla kostnader vältras över på konsumenterna. Det är inte konstigt att många nu har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Konkurrensen och marknaden fungerar inte. Några – nätbolagen, oljebolagen, livsmedelskedjorna med flera – tjänar oförskämt mycket pengar på det som är ett stort problem för andra. ”Det är bara att bita ihop” säger statsministern. ”Inflationsbekämpningen är prio ett.” säger finansministern. ”Ni får handla någon annanstans” säger riksbankschefen. Ingen av dessa har behövt leta efter extrapriser. De vet förmodligen inte hur många svenskar har det idag. Frågan är om de bryr sig.

Att dela ut elstöd, att höja barnbidrag och bostadstillägg, att höja pensionerna, att servera frukost på skolorna och att göra kollektivtrafiken gratis för alla barn är angelägna åtgärder för att lindra bekymren för de värst drabbade. Men kan det stoppa inflationen? Nej. Man skulle inte komma åt de grundläggande problemen - prisökningarna.

Enligt de klassiska nationalekonomiska teorierna ska inflationen bekämpas genom att Riksbanken höjer sin styrränta. Men en höjd styrränta innebär att bankerna höjer sina räntor. Den är därför kostnadsdrivande. Den leder till ännu högre produktionskostnader, som i sin tur leder till ännu högre konsumentpriser. Att bekämpa inflationen med höjda räntor är som att släcka eld med bensin. Hittills har det inte funkat. Riksbanken har gång på gång höjt styrräntan i syfte att få ner inflationen. Ändå stiger den – eller just därför.

Inflationen drabbar inte de som är rika. Inte heller de som har lyckats att spara ihop till en buffert. Det drabbar de i vårt samhälle som redan har det svårt. Det är de familjerna som får betala priset. Det är möjligt att man med höjda räntor kan dämpa inflationen, om man fortsätter tillräckligt länge. Men har vi råd med det? Det kan bli oerhört dyrt. Hur många barnfamiljer och ensamstående med barn är vi beredda att offra?

Se i stället till att få ner priset på elektriciteten. Se till att vi blir mindre beroende av fossila bränslen. Se till att livsmedelskedjorna inte tar ut övervinster. Stoppa räntehöjningarna. De påfrestningar som vi upplever måste vi bära solidariskt – annars har vi, när inflationen är över, sannolikt förlorat den tillit som vårt samhällsbygge vilar på.

Rune Karlsson, Husinge