Härom veckan kunde vi i Norrtelje Tidning läsa en intressant artikel om Norrtälje kommuns 30-års Översiktsplan. Staden och kommunen växer så det knakar sedan flera år. Drygt 65 000 invånare idag, men med prognos om att ha vuxit till cirka 90 000 kring år 2050. 

Påverkan på allt från bostäder, skolplatser, sjukvård, infrastruktur, reningsverk/vatten/avlopp, vägnät/järnväg, energiförsörjning, rättsväsende, kollektivtrafik med mera, är förstås en ”vuxen verklighet” som kommunen nu har att hantera.

Det kommer ställas större krav på både teoretisk och praktisk kunskap och erfarenhet, bland både folkvalda politiker och kvalificerade anställda/professionella tjänstemän, att hantera dessa frågor de närmaste 25-30 åren.

I det perspektivet kan det bli oönskat relevant att återuppta den inflammerade debatten om kommunpolitikernas arvoden och ersättningar, där Norrtälje ju lyckades tilldra sig mycket negativ uppmärksamhet i samband med det senaste valet år 2022.

Då ville kommunledningen drastiskt höja sina egna löner på ett oklädsamt och tondövt sätt, och tvingades backa offentligt efter att ha rullats i tjära och fjäder till och med i riksmedierna. En verklig utmaning i alla demokratiska samhällen. Hur säkerställer man att skattebetalarna erhåller bästa kvalitet, samtidigt som man inte kan garantera kompetensen hos folkvalda beslutsfattare, oavsett politiska partier/ideologier?

Måhända var man i dålig kontakt med verkligheten från kommunledningens sida under förra året, eller så var man bättre pålästa och längre fram i sin planering än allmänheten, och bara osedvanligt okunniga/tondöva i sin kommunikation? 

Sveriges stat och kommuner har en ”strategisk” utmaning i att attrahera de bästa personerna till de viktigaste uppdragen.

Norrtälje Kommun har många ”aktieägare” (läs skattebetalare), och cirka 2 600 direkt anställda som förvaltar cirka 3,5-4 miljarder kronor i totala årliga intäkter (skatter och statsbidrag).

Det påstås allt oftare och i andra sammanhang att vår nuvarande, senaste vuxengeneration, inte är speciellt intresserade av att ”ta ansvar”. Om det stämmer, hur löser vi i så fall den ekvationen?

Om man betraktar Norrtälje Kommun som ett ”företag”, så har aktieägarna (skattebetalarna/väljarna) att hantera ett kraftigt växande företag på en expanderande marknad. ”Företaget” blir större och större, omsättningen (skatter och statsbidrag) ökar, liksom personalstyrkan.

Med detta ökar kraven på ledningen. Är de vassa nog? Har de den kompetens och erfarenhet som krävs och kommer krävas? Om ja, hur ser man till att behålla dessa? Om nej, hur hittar och attraherar man några som har det? 

En bolagsstyrelse har det yttersta strategiska (långsiktiga) ansvaret. De tillsätter, supporterar och sparkar/byter ut VD för företaget. VD rekryterar och leder den ledningsgrupp som krävs för att lyckas. De kompetenser man saknar kan kortsiktigt/tillfälligt lösas med hjälp av konsulter, men måste långsiktigt lösas genom vidareutbildning och/eller nyrekrytering inom den egna organisationen. Då konkurrerar man med andra kommuner och företag. Där är ersättningsnivåerna viktiga. 

Denna vecka kan vi läsa om att Norrtälje Kommun förlorar 74 miljoner kronor, till följd av bristfälligt hanterande av avtal med en underleverantör. Trots att man också betalat konsultarvoden för att få rådgivning i ärendet(!). Styrelsen borde avkräva VD och ledningsgruppen en förklaring. Samt besked om var pengarna kommer tas ifrån? 

Nu är det kanske mindre sannolikt att kommunen hade agerat annorlunda även om ledningen ”åtminstone hade haft lika höga ersättningar som regeringens statsråd”. Tidigare ministern Per Bolund (MP) har ju exempelvis systematiskt motarbetat Sveriges energiförsörjning, infrastruktur och livsmedelsförsörjning, bättre än vad en rysk spion kunde drömma om att uppnå! Så frågan blir snarare, hur säkerställer man kompetens, erfarenhet och omdöme hos de som förvaltar skattebetalarnas pengar? I regering och riksdag såväl som i Norrtälje kommun?

Magnus Brehmer, Managementkonsult och Internationell Senior Rådgivare