I en kolumn i DN tar Nora Aldin Fares upp problemet med det postfeministiska samhällets män. Post- både i bemärkelsen hur den symbolpolitiska feminismen gett kvinnor handfallna och osäkra män. Men också i bemärkelsen att vi är på väg bort från den urspårade epok där det blivit könsförtryck att betala en restaurangnota eller hålla upp en dörr åt en kvinna om du är en man.

Aldin Fares tar fram exempel på hur det blir när den toxiska könslösheten upphöjts till ideologi. Där det per definition är av ondo att vara man, så alla initiativ som skulle kunna uppfattas som just manliga blivit tabu. Män som vill få swish för att de lagt ut för en dejtfika, handlingsförlamade män som inte vågar ta initiativ utan måste bli ledda av kvinnan.

Kolumnen slår med kirurgisk precision spiken i kistan för den dominerande feminism som lägger vikten på vilka ord du använder och där symbolfrågor prioriteras framför reell jämställdhet. Den feminism som skapat paralyserade, olyckliga män och missnöjda kvinnor.

Rädsla, besvikelse och oro är en stabil grund för olycka. Alla dessa känslor uppstår vid hopplöshet, när problemen du är ställd inför är på det sättet att oavsett hur du gör, så gör du fel. Där har vi dagens man. Tar du initiativ, väljer krog, tar notan och köper blommor är du en förtryckande mansgris, gör du det inte så gör du ändå inte rätt. Livet blir ett dilemma där oavsett alternativ blir utfallet skit.

Lösningen ligger i förändringen, i att bryta rädslan att göra fel, bli ratad eller bortgjord. Att sluta nicka i rädsla av bluffteorier som svamlar om ett förtryckande patriarkat i Sverige.

Ett ödmjukt förslag till den drabbade: När du som man uppvaktar en kvinna genom att bjuda ut henne så tar du notan. Du gör det helst utan att hon ser det. Du håller upp dörrar, om det regnar hämtar du paraplyet i bilen och håller det över henne. Du gör det inte för att du misstror hennes förmåga att öppna dörrar, eller för att du inte tror hon tål vatten eller förmår egen försörjning, du gör det för att visa uppskattning, att visa att du är en gentleman.

Om hon inte vill ha det så, om hon tar illa upp och tycker att du företräder patriarkatets diktatur genom ditt agerade, så kör henne hem, ge henne en blomma och önska henne lycka till i livet och gå vidare.

Att ta initiativ betyder inte att du bestämmer över någon. Det betyder att du har kollat upp något du själv tycker om så ni har något att utgå ifrån när ni väljer tillsammans. Att ta initiativ i ett samtal betyder inte att du ska prata om dig själv och hur bra du är. Att ta initiativ är att fråga och aktivt lyssna. Att bry dig om henne, inte din telefon.

Det jämställda samhälle vi bygger tillsammans kan inte ha som utgångspunkt att den ena parten på grund av sitt kön per automagi är en förtryckare. Det är svårt att få till en jämlik relation då.

Vi behöver ett jämställt samhälle där acceptansen finns för dem som vill agera gentlemannamässigt och för dem som uppskattar att ha med en sådan att göra. Och självfallet för dem som vill ha det annorlunda. Men vi kan inte acceptera den daterade symbolpolitiska feminismen göra både män och kvinnor olyckliga. Vi behöver tillsammans slå i de sista spikarna i den kistan och återgå till att eftersträva faktiskt jämställdhet.