Malin, vår newfoundland, dog när jag var 14. Hon blev själv 15 och lyckades, som största merit, att stoppa trafiken på E18 mellan Norrtälje och Kapellskär. Malin satte sig helt enkelt mitt på vägen – vägrade att flytta på sig när estniska långtradarchaufförer blängde genom rutor och hängde på sina tutor.

Jag brukade vila där hon vilade. Jag brukade ligga intill henne i soffan. Jag brukade sitta bredvid henne i gräset.

BILDEXTRA: Se även bilderna, på alla fina hundar, som ni läsare har skickat in till oss

Vi var rätt lika, jag och Malin. Hon var också lat och konstant hungrig. Ogillade vatten och högg så fort man hade något som liknade något ätbart i handen. Pang bara. Utan känsla för barnfingrar eller en mamma med en Barnängens tvål i handen.

Pang bara.

Malin var en vacker tik med vitt skägg och integritet. Malin tog ingen skit, inte av någon.

Men hon rullade sig gärna i det.

Plötsligt kom dagen. Den jag som liten, faktiskt, inte trodde var möjlig. Bakbenen bar henne inte längre. Pappa lyfte in henne genom bakluckan på bilen. Hon la sig ner med huvudet vilande på tassarna. En sista blick, den där vänliga som sett min brokiga resa från lockigt jollrande till finnig trots.

Sedan stängde farsan bakluckan.

Pang bara.

Äsch. Jag bryr mig fan inte. Malin är bara en hund. Jag har ju träffat Rose-Marie från Riala. Det är ju inte Rose-Marie från Riala som ligger där i bakluckan i alla fall.

Det var sista gången jag såg Malin, men den sista blicken – och saknaden – har jag burit med mig i 35 år.

∎∎∎

Kyrkklockorna fortsatte att slå, vecka ut och vecka in. Och ni vet ju hur det är. Livet bara pågår, tiden bara går. Du befinner dig i en process och kan ha svårt att hänga med i svängarna. Jag stod med en blockflöjt i handen i vita kläder på skolavslutningen i Frötuna skola. Då levde Malin ännu. Under de lyckliga åren.

Sedan kom resten av livet och slog undan benen på mig. Moppe. Frigörelse. Högstadiet med alla dessa grabbar som hamnade i puberteten och som knuffade sig fram i korridorerna. Sa man ifrån fick man stryk. Var man kompis med dem fick man också stryk. Tjejerna som stod i rökrutan och sa ”tönt” om man så bara gick förbi. Killar, som var kortare än jag i början av juni, var plötsligt två decimeter längre i augusti.

Ingen hund att snacka med heller.

Och Rose-Marie, den rackaren. Hon drog iväg med Stefan i 9B i hans epa. Hon hade ­sugmärken över hela halsen efter bara två dagar. Vi som inte ens hann åka samma buss.

Jävla Stefan.

Sedan gymnasiet. De mänskliga relationerna skulle plötsligt utvecklas. Den första riktiga flickvännen. Förhållanden inleddes, blomstrade, kraschade och tog slut på bara två veckor.

Livet gick väl sådär. Jag satt till slut i en lägenhet i Vigelsjö som kallades för ”Vigelsjöbunkern”, satt vaken om nätterna och stod på tå när tidningen kom i min brevlåda. Som en vakthund. Det var nattens höjdpunkt, när tidningen kom. Kanske dagens också. Livet var som ett töcken. Jag visste inte riktigt vem jag var, vart jag skulle, vad jag skulle bli, med vem jag skulle leva.

Jag visste det inte då, men tror att jag vet det nu.

Jag saknade en hund. Och den som dog hade jag förpassat längst in i den avlånga utdragslåda som var mina ungdomsår. Jag glömde helt enkelt bort hur mycket jag älskar hundar.

∎∎∎

Åren gick. Jag var otrogen med några katter. Yin och Yang, en burma och en bondkatt. Yin ­brukade ligga i bakhåll när jag gick upp på morgonen, hoppade ner från kylskåpet och satte klorna i min bara rygg. Skriket hördes från Gransätersgatan till andra sidan Norrtäljeviken. Yang blängde mest besviket på mig, som om jag aldrig uppfyllde hennes krav. Som en livskamrat som suckar uppgivet och besviket över allt man gör eftersom allt man gör inte är i närheten av att trumfa allt det där som man inte gör.

Katterna var aldrig hundar, det kunde jag konstatera. Fina, men inte som hundar. Inte den där trogna blicken som Malin hade. Mer en blick som sa mig att de minsann skulle äta upp mig om de bara fick chansen, om jag bara var lite mindre i storlek. Då jävlar.

Jag är nog en hundmänniska, trots allt.

Men jag förstod också att jag behövde ta hand om mig själv innan jag skulle kunna ta hand om något annat. Tiden var aldrig den rätta för att skaffa en egen hund och jag hade som sagt glömt bort känslan av att vara nära en hund. Istället klappade jag fastbundna hundar utanför Systembolaget. Gosade med herrelösa i Asien. Petade sömniga grekiska gatuhundar i magen under resor till Skiathos, Naxos, Lefkas, Hundos.

Ja. Min längtan var så stor att jag hittade på egna namn på grekiska öar.

∎∎∎

Fler hundar kom in i mitt liv, gjorde hastiga besök. Strimpa och Dogge, en av mina bästa vänners två hundar. Strimpa var först. Han satt på klippan ute på ön och såg mallig ut – som om han ägde ön och arrenderade resten. Om morgnarna tog han alltid en liten sväng runt allas sängar och var alltid lika glad när man visade tecken på att man var vaken. Hur bakfull man än var. Hur trött, hur sur, hur ledsen eller arg man än var så stod han alltid där på golvet och viftade och flinade och tyckte att jag var toppen.

Jag insåg snart att Strimpa älskade ön lika mycket som jag. Lika mycket som vi människor som trampat på klipporna i ­decennier. Strimpa hade en bestämd plats på klippan där han satt och blickade ut över fjärden. Jag blev nästan förbannad på honom. Hur dåliga är inte vi människor på att leva i nuet? Jag satt på samma klippa som Strimpa och tänkte mest på gamla oförrätter.

Rose-Marie. Vad gör hon nu? Sitter säkert med 18 barn tillsammans med Stefan. Dom har säkert vunnit på lotto också. Det kan ju dom göra dom.

Jävla Stefan. Jävla Rose-Marie.

Strimpa bara tittade. Och njöt. Viftade på svansen. Flinade. Vilken sinnesstämning jag än hade. Han sket fullständigt i Stefan och Rose-Marie.

Jag tror att Strimpa lärde mig mer om ­livet än någon människa faktiskt gjort. Istället för att hela tiden fästa blicken på det svarta lärde jag mig att se den strimma, eller Strimpa, av hopp som ändå, på något märkligt sätt, alltid funnits där hur mörkt det stundtals än har varit i mitt liv.

Det handlar bara om att orka se det.

Sedan, jag minns inte riktigt när, stängdes bakluckan även om Strimpa.

Men jag ser honom ibland, fortfarande, därute på klippan.

∎∎∎

Dogge kom. En schäfer som var lika fin som klumpig. Han hade ingen aning hur stor han var. Han gick in i bord, välte stolar och människor. Stor som satan, men snäll som få. Ett hjärta av guld. Och en nödvändig vän till en annan vän. En följeslagare. Dogge satt på samma klippa som Strimpa, följde i den förra hundens fotspår. Hade samma blick, samma flin, samma kärlek till ön. Och så plötsligt, en vacker dag, var även han borta. Alldeles för tidigt. Alldeles för sorgligt.

Alla dessa jävla bakluckor.

∎∎∎

Åren gick. Jag mötte Hector och Zoey och Sture. En salig blandning av mopsar, schäfrar och pitbulls. Zoey var pitbullen (en pitbull, två pitbulls, tre pitbullar, den där pitbullen).

Jag var livrädd första gången jag såg henne. Hon såg ut som om hon lyft vikter och knaprat anabola i flera år. Stod och skuggboxades bakom hennes matte med tejpade tassar. Typ. Otroligt skräckinjagande.

Men plötsligt märkte jag något med Zoey.

Längst bak, bortom vikterna hon lyfte och boxningen och de tejpade tassarna, stack det ut en liten svans. Den pendlade fram och tillbaka.

Tre timmar senare låg vi och gosade i sängen. Och jag bestämde mig där och då för att ­älska henne för evigt.

Hector var en värdig gammal man. En tibetansk terrier med integritet. Hans vänner och släktingar, också av rasen tibetansk ­terrier, skällde så fort de fick syn på mig. ­Tibetansk terror. På ett kärleksfullt sätt.

Jag tror att Hector och hans vänner lärde mig en ­viktig sak. De lärde mig att inte bry mig så mycket ifall jag blir utskälld. Det är inte alltid mitt fel. Så tack för det, Hector.

Så kom Sture. En mops. Fånglodde på ett par blöta badbyxor i tio minuter och somnade sedan, utmattad, i skuggan. Jag bestämde mig för att han, alltid, ska ha en given plats i mitt hjärta.

Alla dessa hundar.

Alla dessa underbara hundar.

∎∎∎

När blir man egentligen vuxen? Fram till 51 års ålder var jag fortfarande osäker. Radhus, check. Volvo, check. Två barn och en sambo som jag älskar. Check på det ena barnet, check på det andra och check på livskamraten. Sommarställe. Check. Jobb? Check.

Medelålders. Och har allt det där. Är jag tillräckligt vuxen för en hund nu? Är min livssituation så pass bra att jag kan erbjuda en hund ett bra liv?

För första gången i mitt liv blev svaret ja.

∎∎∎

Så vi började leta. Och vi har spanat ganska länge, men vi har alltid fallit på bekvämligheten. Vill vi verkligen ha en hund som ruckar på det vi har, det liv vi lever nu? Ska den vara stor, ska den vara liten? Ska den vara korthårig, långhårig, svart, vit? En ras, vilken ras i sådana fall?

Nej, har svaret varit. Det känns för jobbigt att bestämma sig. Vi kan skaffa en, men vi väntar. Vi visste inte riktigt vad det var vi var ute efter. Bara att den nya hunden skulle vara rätt korthårig, helst brun, helst medelstor, inte håra för mycket och inte ha tejpade tassar, lyfta vikter och skuggboxas.

Lägg därtill mina minnen av alla dessa bakluckor som förföljt mig genom åren. En hund lever inte särskilt länge. Hur ska jag kunna njuta av de år vi får tillsammans när jag vet att det snart tar slut? Plötsligt kommer den där dagen då ytterligare en baklucka ska öppnas. Klarar jag det? Jag har ju för bövelen glömt Rose-Marie, men såret ­efter Malin har ju ännu inte läkt.

Är det inte bättre att låta bli att älska, än att älska något som du vet att du kommer att förlora?

Alla mina rådgivare genom åren - oavsett om de haft rådgivning som yrke eller bara mött mig på fyllan – har ­alltid sagt samma sak. Man måste våga. Annars går det inte. Det har både psykologer och fyllon med skarpa ordalag förklarat för mig.

Så vi sitter och tittar på en hemsida med grekiska gatuhundar. En av många hemsidor som passerat våra ögon de senaste åren.

Plötsligt står hon bara där. På en bild från en hundgård några mil norr om Aten.

En alldeles för stor hund för vår smak egentligen, en hårig gatukorsning med oklara mentala egenskaper. Precis som sin framtida husse. Dessutom konstigt lång tunga och oklar bakgrund från grekiska bakgator. Äter hon ekorrar till frukost? Ett halvår gammal, en hårande bortbyting så långt bort man kan komma från en brun rasren med finförnämt namn och förflutet.

Thasso.

∎∎∎

Livet är kort. Bakluckorna många. I den ­bleka decembersolen som knappt orkar upp över skogen är det lätt att tänka så när jag promenerar med henne. Alldeles för mycket The Cure, The war on drugs och Kent kan dessutom få vilken gladlynt rospigg som helst att vilja gräva ner sig som en viksbåt mellan Erikskulle och Galltorp.

Men jag skiter i framtiden. Jag lever ju nu.

Den bästa tiden, enligt Jan Malmsjö. Den enda tiden, enligt Strimpa.

Och allt blir så uppenbart.

När jag väl började tänka som en hund blev jag också redo att skaffa en.

BILDEXTRA: Se även bilderna, på alla fina hundar, som ni läsare har skickat in till oss