Sammanlagt har den föreslagna muralmålningen vid Gustav II Adolfs park i dag den 4 april nästan 800 kommentarer på Facebooks olika trådar. De som är för det vinnande förslaget är ungefär lika många som de som är emot. Känslorna är starka på båda sidor. Offentlig konst engagerar, men vi tycker olika och ju större ett konstverk är, desto större blir meningsskiljaktigheterna.

En tävling har genomförts på initiativ av fastighetsägaren Centrumfastigheter AB och Norrtälje Handelsstad. Målningen ska ingå som en del i firandet av att staden fyller 400 år. Kommunen har beslutat att finansiera det hela. Juryn, som vad jag förstår, är utsedd av initiativtagarna, har bestått av Magnus Fagerström, Tomas Johansson, Michael Blum, Helén Hedensjö och Karin Sarén.

Sextiosex konstnärer anmälde sitt intresse. Två valdes ut och fick lämna varsitt förslag. Varför fick bara två av sextiosex konstnärer lämna förslag? Varför får vi bara se ett av dessa förslag? Varför redovisar juryn bara sin bedömning av det vinnande förslaget? Varför detta hemlighetsmakeri?

Som pensionerad arkitekt har jag en omfattande erfarenhet av arkitekttävlingar. Mina erfarenheter är av äldre datum, men jag har svårt att tro att det är så mycket annorlunda i dag.

Arkitekttävlingar finns av två slag: allmänna och inbjudna. En kombination av dessa två kan förekomma.

I allmänna tävlingar kan vem som helst delta. Någon ersättning utgår normalt inte. Den som vinner får jobbet.

Vid inbjudna tävlingar utgår ett mindre arvode till de som bjudits in – det brukar vara 4 - 5 arkitekter. Juryns består av personer med i sammanhanget relevanta erfarenheter och kompetenser. En eller flera arkitekter ingår normalt i juryn. Alla förslag bedöms och alla omdömen, liksom alla förslag, redovisas offentligt. Det här ställer stora krav på juryns analyser och redovisningen av dessa.

Det är svårt att förstå varför man inte kan vara transparant på samma sätt vid tävlingar som gäller konstnärlig utsmyckning.

Totalkostnaden för den nu aktuella muralmålningen uppgår, enligt kommunens kommentarer på Facebook, till 250 000 kronor. De två utvalda konstnärerna får tio procent var av den summan för att ta fram sina förslag. Tillsammans får de alltså 50 000 kronor. Hade man i stället betalat dem 10 000 kronor var, så hade pengarna räckt till fem förslag. Om man betalat 5 000 kronor, så hade de räckt till tio förslag.

Liberalerna tycker, enligt en debattartikel i Norrtelje Tidning, att ”den här typen av processer är alldeles för toppstyrda”. Man skriver att enskilda tjänstemän inte ska avgöra vad som ska synas, att konsten inte ska användas ”som ett redskap för olika politiska syften” och att den konstnärliga gestaltningen inte är något ”som politiker ska detaljreglera”.

Vad menar man? Vilka tjänstemän har avgjort vad som ska synas? På vilket sätt är den nu aktuella målningen ett redskap för politiska syften? Vad har detaljreglerats – av vilka politiker?

För att komma till rätta med de problem som Liberalerna ser föreslår man en folkomröstning. Men en folkomröstning om en målning kommer inte att lösa några problem. Motsättningarna kommer att bestå. Till det kommer att folkomröstningar om den offentliga konsten på sikt hotar att kringskära den konstnärliga friheten i minst samma grad som politiskt fattade beslut.

Det bästa kanske vore att låta den aktuella väggen vara som den är. Vad är det för fel med en lugn, putsad brandgavel?

Liberalerna skriver till och med att vi ska rösta på dem i valet 2022, om vi i framtiden vill få möjlighet att folkomrösta om den offentliga konsten. Det vore, enligt mig, olyckligt om väljarna skulle låta den här frågan avgöra, om de ska lägga sin röst på det ena eller andra partiet i september. Det finns faktiskt frågor som är mer avgörande för vår gemensamma framtid. En folkomröstning om marknadsskolans vara eller icke vara vore betydligt mer motiverad.

Förslaget att folkomrösta om offentlig konst är den sämsta sortens populism.

Rune Karlsson, Husinge