De socialdemokrater som skrev debattartikeln ”Marknadsexperiment inom BUP måste stoppas” kan vara lugna. Så länge Miljöpartiet är med och styr i Region Stockholm blir det inget marknadsexperiment inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). I stället pågår just nu arbetet med att ta fram en färdplan till köfri barn- och ungdomspsykiatri.

De flesta av oss har någon som lider av psykisk ohälsa och sjukdom i vår närhet. De flesta av oss har sett hur djupt det påverkar en familj. Ingen vill att barn ska fara illa eller behöva vänta på vård.

Sedan 2018 har Miljöpartiet ansvar för vården för psykisk ohälsa i den blågröna koalition som styr regionen. Vi valde just psykiatri för att den alltid har varit underprioriterad, och för att det finns mycket att göra.

Vi har genomfört en satsning på barns och ungas psykiska hälsa, som innebär att ett regiontäckande nät av mottagningar för vård av lätt till måttlig psykisk ohälsa för barn mellan sex och 17 år, knutna till vårdcentralerna, har öppnat i regionen. Vi är först i landet med att ge vårdcentralerna ansvaret. Det är en kraftig ökning av vården och 100 miljoner kronor är öronmärkta för detta i år.

Målsättningen med satsningen är att kunna fånga upp barn som mår psykiskt dåligt tidigt och förhindra att de blir svårt sjuka. Det är inte bara bäst för patienten – det avlastar också BUP. Parallellt har vi förändrat barn- och ungdomspsykiatrins geografiska ansvarsområden så att de synkar med det nya vårdutbudet. Allt syftar till att skapa bättre förutsättningar för en sömlös vård och samarbete med skola och socialtjänst.

Och så var det den eviga frågan om vad som är den bästa avtalsformen för vården. Lösningarna är enkla för de partier som endast söker svar på marknadens svartvita skala. I ena änden av skalan – den vänstra – ska verksamhet bedrivas i regionens egen regi och privata företag inom välfärden anses vara pengafixerade snyltare. I andra änden – den högra – finns det egentligen inga problem som marknaden inte löser bäst.

När Miljöpartiet tar ställning till avtalsform börjar vi i en annan ände. Vad tror vi blir bäst för patienten? Vilken lösning är bäst för skattebetalarna?

Svaret är olika från gång till gång. Privata verksamheter har utvecklat och effektiviserat vården på många områden, samtidigt som som vissa företag letar efter kryphål för att kunna tjäna pengar på att göra minsta möjliga. Vi väljer det vi ser fungerar bäst för just de behov som ska uppfyllas i varje enskild situation.

Med den ingången är det lätt att säga nej till vårdval BUP. För BUP passar vårdval – som innebär fri etableringsrätt för vårdföretag – dåligt. Eftersom det inte går att styra geografisk placering av mottagningar i ett vårdval, skulle företagen sannolikt öppna på löpande band i välbärgade områden, där benägenheten att söka vård är större och patienterna enklare att behandla. De skulle sannolikt vara mindre intresserade av att etablera sig i socioekonomiskt utsatta områden där behoven av vård är större. Vården skulle därmed bli ojämlik, vilket går emot mot hälso- och sjukvårdslagen.

Vårdval behöver en tydligt avgränsad patientgrupp, tydliga behandlingsförlopp och enkelt definierade åtgärder, för att bli möjliga att kontrollera kostnadsmässigt. BUP uppfyller inte något av detta. Risken är dessutom stor att fri etableringsrätt skulle dränera övriga landet på vårdpersonal med bristkompetens.

Det blir inget således inget vårdval BUP så länge Miljöpartiet har inflytande över Region Stockholm. Den utredning som nu pågår ska i stället presentera en tidsplan för vilka steg som behöver vidtas för att skärpa vårdgarantin. I det ingår vad som mer måste göras för att få personalen att trivas och blomstra. Målet är en köfri BUP. Ge oss bara lite tid att få det på plats.

Sandra Ivanovic Rubin (MP), gruppledare hälso- och sjukvårdsnämnden Region Stockholm