Förintelsen var en katastrof. Förintelsen innebar att cirka sex miljoner judar mördades. Mördades gjordes även bland annat romer, homosexuella och funktionshindrade.

Förintelsen började med funktionshindrade barn. Forskare har uppskattat att cirka en miljon människor med funktionsnedsättningar antingen mördades, steriliserades eller utnyttjades som slavarbetskraft i det nazistiska Tyskland. Hur kunde det hända?

En folkvald politiker, Adolf Hitler, förändrade allt, men inte ensam – tystnadens kultur, ondskan och delar av den kristna föreställningsvärlden gjorde det möjligt. Nazister ville rättfärdiga sin ideologi med att de handlade i enlighet med kristen tro. Dessvärre har det inom kristendomen funnits tydliga antisemitiska drag. Kyrkan har historiskt sett inte handlat föredömligt, varken mot judar, romer eller homosexuella för att ta några exempel.

Som människa känner jag bara en stor sorg och ilska över att många krig och mord utspelar sig i olika religioners namn. I dag vill Svenska kyrkan vara en kyrka som inte gör skillnad på människor. Det finns många olika slags människor, precis som det skall vara, men det finns bara en och samma Gud. Kyrkan är en naturlig del av samhället genom sina många medlemmar och måste förhålla sig till sitt antisemitiska arv för att kunna vara en öppen folkkyrka som förkunnar evangeliet om Jesus Kristus.

Under andra världskriget fanns det både grupper och enskilda människor som tog ställning trots den stora risk de utsatte sig för. De gjorde allt för sina medmänniskor och de vägrade ge efter för de brott som begicks runt omkring dem. Här fanns människor från olika trossamfund, olika kulturer och nationaliteter, en del av dem var svenskar och många av dem hade kristen tro. De arbetade alla sida vid sida mot nazisterna.

I boken ”Frågor jag fått om Förintelsen” av författaren och psykologen Hédi Fried ställs frågan ”Vad kan vi lära oss av Förintelsen”? Hédi Fried som är judinna och som överlevt Förintelsen svarar: ”När vi tittar bakåt, tillbaka till historiens gryning, ser vi hur vilda krig följs av en lugn, ljus period för att snart mörkna igen och mynna ut i ett nytt krig. Människan är självisk av naturen, först kommer jag, sedan kommer vi och slutligen ”de” främmande, de vi inte känner, de som inte angår oss. Människor var inte annorlunda på trettio- eller fyrtiotalen än de är idag, samma människotyper lever kvar. Det ser man bäst på skolgården, i mobbningssituationer. Där finns förövaren som slår, offret, och den som bara tittar på utan att ingripa, åskådaren. Förhoppningsvis finns även en och annan som kommer till offrets hjälp. Att man inte ska vara en förövare är självklart, men man får inte heller vara en åskådare, det gör en lika skyldig som förövaren”.

Antisemitism och jakten på oliktänkande har ökat igen den senaste tiden. Trots de fasor som Förintelsen innebar fortsätter attacker mot judar och rasismen lever fortfarande. Dess propaganda flyttar in på gator och torg under yttrandefrihetens banér. Hur är detta möjligt?

Om vi tänder ljus för att minnas behöver vi också tända ljus för en ljusare framtid. Vi bär alla ett ansvar att verka för fred och frihet. Vi bär också ett ansvar att motarbeta förtryck och rasism. Alla kan bidraga.

Vi behöver gemenskap och tillsammans kan vi stå enade mot förtrycket av varje människas rätt till sin identitet, sin tro och sin kultur. Vi vill inte leva i ett samhälle som utesluter människor. Många identiteter måste få rymmas, sida vid sida men också inom samma person.

Det okränkbara människovärdet får inte brytas ner. Varje gång det sker, sker det på bekostnad av oss alla.

Jag tror på mångfalden och ett samhälle där olika identiteter får plats. Tillsammans är vi alltid mer än var och en för sig.

Mika Wallander, kyrkoherde Roslagens östra pastorat