Bostadsbristen gör att ungdomar och unga vuxna bor kvar hemma hos mamma och pappa. De får ingen lägenhet trots många år i bostadskön. De har inte den kreditvärdighet som bankerna kräver för att ge lån och kan därför inte heller köpa en bostad.

Men bostadsbristen drabbar många fler. De, som inte i tid lyckats etablera sig på bostadsmarknaden, hittar ingen lägenhet som de har råd med. Andra, som arbetar och bor i Stockholm, måste ge upp både jobb och bostad, eftersom lönen inte räcker till hyran. De som nyligen har kommit till Sverige – oavsett om de är forskare eller flyktingar – hittar ingenstans att bo.

Bristen på bostäder är ett akut problem för de personer som drabbas, men också för de företag som växer och behöver anställa nya medarbetare. Bostadsbristen bromsar samhällets utveckling.

Hyresgästföreningen har under hösten publicerat två rapporter – en där man jämför den svenska bostadspolitiken med den norska och en där man jämför den med den finska. Det är högintressant läsning, som borde väcka viss eftertanke hos våra bostadspolitiker.

I rapporten om den finska bostadspolitiken kan man läsa att det statliga stödet till bostadssektorn i Finland 2020 uppgick till 1,9 procent av BNP, medan det i Sverige endast uppgick till 1,0 procent. I Finland var det totala stödet 46 318 miljoner. Eftersom befolkningen i Sverige är ungefär dubbelt så stor som den i Finland skulle det svenska stödet, om man satsat lika mycket per person, ha uppgått till närmare 90 miljarder. Det gjorde det inte. Det totala stödet stannade på 49 722 miljoner.

Den statliga bostadspolitiken i Finland går ut på att det ska finnas bostäder till alla och att alla ska ha råd att bo. För att det ska byggas tillräckligt många bostäder betalade man i Finland förra året ut 22 695 miljoner i stöd till nyproduktion. I Sverige uppgick motsvarande stöd till 3 150 miljoner. Med den borgerliga budget som nu röstats igenom i riksdagen har detta stöd försvunnit helt. Det har också stödet till energieffektiviseringar på 955 miljoner.

I Sverige har politikerna den naiva tron att marknaden ska lösa problemen. De förstår inte att de bolag som opererar på den svenska bostadsmarknaden vill att bostadsbristen ska bestå. Med den garanteras höga hyror och goda vinstmarginaler.

För att alla ska ha råd att bo betalade man i Finland förra året ut 22 399 miljoner i bostadsbidrag. I Sverige uppgick bostadsbidragen samma år till 15 417 miljoner. Om man i Sverige hade betalat ut lika mycket per capita som i Finland, så skulle de svenska bostadsbidragen ha uppgått till 42 354 miljoner. Det vill säga att de nästan skulle ha tredubblats.

Det mest intressanta är ändå övriga poster. Av det svenska stödet till bostadssektorn år 2020 gick 20 000 miljoner till ränteavdrag och 10 400 miljoner till rot-avdrag. Mer än tre femtedelar av stödet gick alltså till de som redan har sitt boende ordnat och bor i bostadsrätt eller ägda enfamiljshus. De som har stora lån och de som har råd att bygga nytt, bygga om, bygga till eller renovera gynnas av systemet. Jämfört med Finland är skillnaden dramatisk. Där betalades samma år 816 miljoner ut i ränteavdrag. Något rot-avdrag har man inte.

Som om detta inte vore nog, så gynnas i Sverige de som har det bäst ställt också mest av den nuvarande fastighetsavgiften. I dag ligger taket för fastighetsavgiften på lite över 8 000 kronor per år. Lika för alla. Det innebär att ju mer en bostad är värd, ju mindre betalar ägaren procentuellt sett i avgift.

Den finska bostadspolitiken är inte bra. Marknadshyror och ”social housing” skapar ett A-lag och ett B-lag. Det är inte det vi eftersträvar, men vi vill att staten ska satsa mer och samtidigt se till att pengarna används för att hjälpa de, som är i störst behov av hjälp.

Vi behöver en rättvisare bostadspolitik, där människors grundläggande behov är viktigare företagens vinster. Alla ska ha någonstans att bo och alla ska ha råd att bo!

Jessica Hilwëyn (V)

Christina Hamnö (V)

Rune Karlsson, Husinge