Socialdemokraternas första partiprogram bestod av drygt 600 ord. Det senaste har utökats till 12 800 ord. Trots det lyckas man inte finna någon definition av arbetarklassen, den klass man mycket sällan nämner vid namn numera.

En definition hade kunnat vara: ”De som måste ta bilen till jobbet för sin försörjning”. Inte heltäckande, lite förenklat, men bättre än inget.

”Regeringen har pausat BNP-indexeringen av bensin- och dieselskatten under nästa år för att reduktionsplikten inte ska slå för hårt mot den enskildas ekonomi”, säger energiminister Anders Ygeman till Aftonbladet.

Läs igen. Inte slå så hårt mot den enskildas ekonomi. Sverige har världens näst högsta dieselpris. Vi ligger i världstoppen även när det gäller bensin. Men det ska inte slå mot den enskildas ekonomi.

Så infernaliskt dumt. Om man inte bara tänker på sig själv förstås. Det slår inte mot min ekonomi och det slår inte mot Anders Ygemans ekonomi. För vi tillhör den lilla procenten höginkomsttagare. Men det finns andra, med andra livsvillkor.

De andra. De som har dålig lön. De som bor på landet. De som behöver titta på prislappar och tvingas bry sig om bensinpriser. De som inte har så mycket kvar när månaden går mot sitt slut. De som inte kan jobba hemifrån.

Mot dem är ett av världens dyraste drivmedelspriser ett reellt hot mot deras möjlighet att försörja sig. Mot dem är det ett hån när en minister säger ”Det ska inte slå mot den enskildas ekonomi”.

Nu är det åter den vanliga människan, tidigare kallad arbetarklass, som ska betala. Varför ska det alltid vara de som redan bär som ska bära mer? Hur kommer det sig att det återigen skickas in direkta missiler i just den klassen? Sen ställer sig mitt parti frågande hur det kommer sig att Socialdemokraterna gör katastrofval efter katastrofval?

”Genom reduktionsplikten kan vi se till att den som behöver åka bil kan göra det på ett sätt som är bättre för klimatet genom en ökad inblandning av biobränsle.” Säger Anders Ygeman.

Nej Anders Ygeman, reduktionsplikten är ett sätt att betala för makten till Miljöpartiet. Men de som egentligen betalar för din ministertaburett är de som tar bilen till jobbet för att de inte har något alternativ.

Reduktionsplikten är en mikroskopisk del av de 60 procent av olika skatter och avgifter staten lägger på drivmedel. Om regeringen ville göra något för dem som bär upp landet så finns det 60 procent att ta av.

Världens näst dyraste drivmedel är ingen naturlag. Det är en politiskt styrd beskattning för att uppfostrande ta pengar av dem som tankar bilen för att lägga pengarna på något politikerna anser viktigare. Mediokert dolt bakom argument kring miljönytta.

För vad svensk reduktionsplikt gör för miljön i realiteten är mikroskopisk. Lika lite som att det är de som måste ta bilen till jobbet är miljöbovarna. Finns det ens någon som på riktigt tror att vi räddar miljön genom att straffa vanligt folk i Sverige? Slutar det inte alltid bara med en floskel om att ”vi måste visa vägen”? ”Föregå med gott exempel”? Där eliten hånfullt pekar finger åt ”lantisar” och ”fatton”.

När Socialdemokraternas partiprogram försöker tydliggöra klasstrukturerna i samhället beskrivs dessa genom att ”de klassmönster som skapas i det ekonomiska livet är centrala för förståelsen av ojämlikhetens problem. Klassbegreppet beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet.”

Några av de systematiska skillnaderna i livsvillkor är bland annat att man måste ta bilen till jobbet för sin försörjning. Välkomna tillbaka till klassanalysen, ni som en gång företrädde en klass ni inte längre vill nämna vid namn.

Jan Emanuel Johansson, socialdemokrat i intern opposition