Annons

Annons

Annons

Annons

Norrtälje

Debatt
Vi fick fler friskolor – men inte större pedagogisk mångfald

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Vi förväxlade barnets och föräldrars rätt att välja pedagogik med skolföretagens etableringsrätt och rätt till avkastning. Vi glömde bort att skolan är till för barnens behov – inte tvärtom, skriver Mats Wilzén. Foto: Gorm Kallestad, TT.

Annons

I mitten av 1970-talet blev jag som lärare och förälder involverad i ett nystartat skolinitiativ i Norrköping. Det gällde en självförvaltande skola där kreativitet och nya inlärningsmetoder skapade entusiasm och glädje bland lärare, barn och föräldrar. Skolan växte, studiebesöken blev fler och några av oss tillfrågades att hålla pedagogiska föreläsningar på andra skolor och på lärarhögskolor.

Kommunens socialdemokratiska skolpolitiker var inte lika glada. Vi uppfattades som konkurrenter. Vår skola ”förbjöds”, men föräldrarna sände ändå sina barn till skolan. Allt nådde en kulmen när polis tillkallades för att föra barnen tillbaka till den då statligt-kommunala skolan. Nu ställdes frågan på sin spets: Har föräldrar rätt att välja skola? Eller måste barn gå på den skola myndigheter anvisar? Ett domstolsutslag gav oss tillfällig dispens att fortsätta – men vi nekades kommunala bidrag.

Annons

Annons

Skulle vi tvingas bli en privatskola? Det tilltalade inte oss lärare. Föräldrarnas ekonomi skulle inte få avgöra vilka barn som skulle välkomnas. Nu hade låsningen och problembilden nått riksnivå och vi fick besök av Beatrice Ask (M), Ylva Johansson (VPK), Lena Hjelm-Wallén och Bengt Göransson (S) och andra skolpolitiker. Statliga utredningar tillsattes, åren gick, skolan växte, gymnasiet tillkom och slutligen nödgades kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) att motvilligt betala ut ett kommunalt "basbelopp". Vi enades om att cirka 70 procent av kommunens elevkostnad var rimligt. En skolstiftelse bildades, med öppen bokföring och som stadgade att eventuellt överskott skulle återinvesteras i skolan.

1992 genomförde regeringen Bildt friskolereformen och införde statlig skolpeng. Målet var att öka utbudet av skolor med särskild pedagogik och ge friskolor likvärdiga förutsättningar. Det var glädjande. Mångfalden kunde öka och olika pedagogiska ideer befrukta varandra. Även nedläggningshotade glesbygdsskolor var menade att få en chans med nytt huvudmannaskap, kanske via ett föräldra- eller lärarkooperativ.

Men nu – 30 år senare – får vi erkänna: något gick på tok. Visserligen har vi fått fler friskolor, men knappast större mångfald. En ”marknadsskola” har utvecklats, men inte den ”marknad” som handlar om pedagogisk mångfald och kvalitet, om idéer och nytänkande – där den ena skolan gärna får konkurrera med den andra.

Annons

Istället har vi släppt in ett ekonomiskt marknadstänkande i barnens värld. Och satt ett pris på varje elev (skolpeng). Naturligtvis har det lockat till sig huvudmän som ser att det går att lyfta ut kapital och berika sig själva.

Annons

Hur gick det till? Jo, vi förväxlade barnets och föräldrars rätt att välja pedagogik med skolföretagens etableringsrätt och rätt till avkastning. Vi glömde bort att skolan är till för barnens behov – inte tvärtom. Ja, det har gått så långt att även offentlighetsprincipen satts ur spel. Nu vet vi varken vart pengarna tar vägen eller vem som äger vissa skolor, för det ska skyddas som affärshemlighet.

Vi har både släppt in bocken i trädgården och gjort honom till trädgårdsmästare. Men två av tre svenskar har sett att det inte kan fortsätta så här. Vi har skapat en affärsmodell för barns utbildning som känns främmande och väcker förvåning i andra länder. Men situationen går att rädda. Om möjligheten att lyfta ut kapital inte finns kvar, kommer de som främst ser barnet som en intäktskälla att gradvis dra sig ur.

Att juridiskt se till att överskottet inte lämnar skolverksamheten är inte helt enkelt, men nödvändigt. Det går att se värdet i friskolor utan att de kommersialiseras och hamnar hos investerare. Valfrihet, ja tack. Kommersialisering, nej tack. En reglering skulle också ge en tydlig signal att barn inte är en handelsvara utan har ett egenvärde.

Mats Wilzén (MP), Söderbykarl

Annons

Annons

Till toppen av sidan