Jag minns första gången jag läste om viruset corona. Det kändes långt borta. Jag kunde aldrig ana att nyheten skulle beröra oss här i Sverige. Det var en nyhet bland nyheter, även om den oroade lite smått. Ett par veckor senare skojade en arbetskamrat och sa: ”Jag vet inte om jag ska gå på församlingsrådet ikväll med tanke på det nya viruset”. Vi skrattade, tanken var absurd.

Nu vet vi att pandemin definitivt förändrade mycket av våra planer och satte sina spår i oss alla. Det har varit tufft och för många är det fortfarande svårt. Vi tänker på alla, och deras anhöriga, som förlorat sina liv under pandemin. Vi tänker på de som redan var utsatta av olika skäl före pandemin, för dem blev utsattheten än större.

Utmaningar har duggat tätt på alla möjliga plan. Men det finns också andra berättelser om vad pandemin har fört med sig. Positiva saker. Någon berättar om mer tid för barnen, någon annan om mer tid i naturen och några tredje tycker att det är skönt med fysiska avstånd, att inte ha ”folk” alltför nära in på sig.

På min arbetsplats har vi kontinuerligt firat gudstjänst genom pandemin. Vi ser en mening med att sträva efter att fira gudstjänst och låta kyrkklockorna ringa på samma tider som vanligt. Vi har hela tiden följt pandemilagstiftningen gällande antalet som får samlas, men vi stängde aldrig. För att fler skulle kunna komma in i våra kyrkor, lite mer när det passade en själv, låste vi upp kyrkorna i högre utsträckning än tidigare.

Vi öppnade en samtalslinje där den som så önskade kunde ringa och prata med en diakon. Linjen var öppen varje vardag klockan 9–12. Nu har vi stängt den eftersom det akuta behovet inte längre finns, men det går ju såklart ändå att nå oss på olika sätt.

Vi har varit – och är – närvarande i sociala medier, även om det aldrig kan ersätta det mänskliga mötet. Vi har ordnat med inköpshjälp till församlingsbor som inte har någon annan som kan hjälpa dem. Vi gjorde en gratis julskiva som en kompensation för uteblivna julkonserter. Stora delar av barn- och ungdomsverksamheten kunde glädjande nog kunna fortlöpa nästan hela tiden, med begränsningar.

Med respektive församlingsherde i ledningen har vi genom riskbedömningar och anpassning av verksamheter försökt att fortsätta vara en aktiv kyrka, utifrån de unika möjligheter som finns i varje församling. Detta arbete pågår fortfarande utifrån lokalers och kyrkors storlek och möjligheter att hålla avstånd.

Många hjälps åt – volontärer, förtroendevalda och anställda. Jag vill påstå att det handlar om kärlek. Som det står i Bibeln, Första Korinthierbrevet 13:13; ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”.

Den 19 september är det kyrkoval i hela Sverige. Alla medlemmar, från 16 år, får bidra till Svenska kyrkans framtid genom att rösta. Genom att rösta utför du en kärlekshandling. Det är viktigt att värna demokratin. Under pandemin har hela samhället blivit påmint om värden som hör ihop med både demokrati och kärlek som till exempel samarbete, hänsyn och hjälpsamhet.

För oss som arbetar i Svenska kyrkan är det väsentligt att vi får fortsätta vara en aktiv kyrka för alla människor, i alla åldrar och med Kristus i centrum.

Kristus, ja, han visade vägen. Han sa: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni gjort för någon av dessa minsta, har ni gjort för mig”. (Matteusevangeliet, kapitel 25)

En bättre ”programförklaring” finns kanske inte.

Är du medlem, bidrar du redan till att allt detta – och mycket mer – är möjligt och därför hoppas vi att du också skall rösta i kyrkovalet. Tack på förhand!

Mika Wallander, präst och kyrkoherde i Roslagens östra pastorat