Erik Eriksson var mångårig NT-medarbetare och krönikör. Han avled i februari 2021. Till minne av Erik publicerar vi tolv av hans krönikor. Detta är den femte.

Små ljus flämtar i mörkret på stranden vid Ålands hav. Ett av dem har jag tänt till minne av min mamma. När hon var död spred jag hennes aska i havet utanför Grisslehamn.

Allhelgonahelg, vi minns våra döda och vi vet att snart är vi bland dem som levde för länge sen. Pär Lagerkvist skrev ju om det i en dikt som ofta citeras. Och vi vet att han har rätt. Tiden är ingenting, plötsligt är det mörk kväll och fort gick det, nyss var vi unga.

Allhelgona, vi tänder ljus och minns. Men döden går vid vår sida varenda dag, året runt. Många av oss försöker glömma det, några erkänner dödens närvaro och vet att döden hör ihop med livet.

I Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet säger den svartklädda döden att han länge gått vid riddarens sida. Riddaren ber om uppskov, men döden svarar att så säger alla. De spelar schack, riddaren vinner tid, men döden följer honom hela tiden.

De flesta av våra kända diktare har skrivit något om dödens närhet till livet, och deras rader citeras när någon lämnat oss .Gustaf Fröding skrev om döden, Dan Andersson gjorde det, liksom Nils Ferlin, Stig Dagerman och många andra.

I flera av Bellmans bästa dikter är döden gäst vid bordet bland vackra systrar och glada dryckesbröder. En av Bellmans mindre kända sånger är vaggvisan till sonen Carl. Första versens slut är kanske inte vad man väntar sig av en vaggvisa: Världen är en sorgeö, bäst man andas skall man dö, och bli mull tillbaka.

Bellman uttrycker det Samuel Beckett skrev långt senare: Kvinnan föder gränsle över en grav. Inga munterheter precis, snarare livsvisdom och anpassning till den verklighet vi alla tvingas leva med.

Men av allt som skrivits om liv och död väljer jag helst Stig Dagermans rader: Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken, att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken.

Under helgen som gick tindrade minnesljusen på våra kyrkogårdar, människor la blommor på gravar, släktingar träffades för att minnas. Men kyrkogårdar är värda besök året runt.

Jag har ofta stannat vid gravstenar och ibland har jag sett mitt eget namn eftersom det är ett av Sveriges vanligaste. Hur gammal blev min döde namne? Och samma namn på stenen en bit bort, hur gammal blev han?

Jag tror ju inte att min egen livslängd påverkas av det jag ser, men jag kan inte komma ifrån känslan av tidsfrist, om de som ligger i de där gravarna blev riktigt gamla. Om de dog unga känns det dystert.

När min pappa dog satt jag hos honom, och jag höll min mammas hand när hon slutade andas. Jag har svårt att finna ord för det jag upplevde. Vördnad kanske, inför livet som de gav mig.

Sorgen kom senare. Jag är gammal nu. Jag kan se tillbaka på ett spännande liv, och det är inte slut än. Senhösten kan bli lång och vacker innan det gulnade lövet faller.

Publicerad den 9 november 2017