Andrea Kronvall skriver i sin replik att tydlighet och krav är viktigt i mötet mellan människor. Det tycker jag också. Minst lika viktigt är positiva förväntningar.

Andrea Kronvall skriver att invandrare precis som de allra flesta vill klara sig själva och bli en del av det samhälle de lever i. Vi är helt överens om detta och då är det helt obegripligt för mig hur den beslutade integrationsstrategin ens kunde komma till och dessutom antas av kommunfullmäktige. Den är genomsyrad av negativa förväntningar och pekpinnar.

Andrea Kronvall påstår att invandringen har varit för stor under en relativt kort tidsperiod givet vad vårt samhälle klarar av. Detta påstående uttrycker också negativa förväntningar. Kanske har vi inte lyckats med integrationsarbetet just för att vi utmålar nyanlända som en belastning? Kanske beror dålig integration inte främst på invandrare, utan på oss.

Sverige har, kanske på grund av höga ambitioner, en komplicerad byråkrati. För att hålla kostnaderna nere har detta i sin tur har ofta lett till slimmade organisationer. En stor invandring under en begränsad period blir därmed en utmaning för socialtjänst, skola med flera samhällsinstitutioner. Det betyder inte att vårt samhälle inte har möjlighet att klara av att hantera utmaningen – bara att vi alla måste hjälpas åt. På köpet får vi nya vänner som kan berätta om världen utanför Sverige. Vi får också ett tillskott av arbetskraft som vi behöver i dag och framöver.

Min personliga erfarenhet, efter att ha varit god man för sju ensamkommande ungdomar, är att om det är något som behövs för att integrationen ska fungera, så är det ett nära samarbete mellan nyanlända och oss som bott i Sverige i flera generationer och väl känner till hur byråkratin fungerar.

Mina vänner från Afghanistan har tagit studenten, arbetar, betalar skatt och försörjer sig själva inom byggbranschen, elektronikbranschen och vården.

Jag tror visst att sverigedemokrater kan ha varma hjärtan, men när dessa bara omfattar vissa är det för mig ingenting värt.

Christina Hamnö (V)