Ingenstans i min replik påstod jag att Mikael Strandman refererat till Polen eller Ungern. Däremot skrev jag att hans debattartikel gav mig obehagliga associationer till hur regeringarna i just dessa länder försöker ta kontroll över ett allt mindre oberoende rättsväsende och reducera den allmänna rättssäkerheten.

När det gäller advokater och deras yrkesutövning så är jag och Mikael Strandman helt överens om att styrkta överträdelser av advokaters åligganden enligt rättegångsbalkens 8 kapitel skall beivras enligt de regler som lagstiftaren bestämt. Det vi däremot förefaller vara oense om är vilken bevisning som krävs för att något skall anses vara styrkt.

Jag hänvisade där till domstolarna, i sista hand Högsta domstolen, för vilka i vart fall jag har förtroende. Huruvida tillsynen av advokater utövas av ett norskt Tilsynsråd eller av Advokatsamfundets disciplinnämnd i sin tur övervakad av Justitiekanslern (som de facto ingriper när det finns laga grund för ingripande) har troligen mindre betydelse i sammanhanget. Man får väl ändå utgå från att såväl Tilsynsrådet som Justitiekanslern skall agera enligt gällande lag. Jag har inte riktigt förstått på vad sätt Mikael Strandman menar att det skulle göra skillnad, vilka maktmedel som skulle inrättas.

Det som främst tycks skilja oss åt i uppfattning är dock att Mikael Strandman uppenbarligen utgår från att allt det som han anser har "uppdagats under de senaste åren och den därtill uppkomna samhällsdebatten" - vilken jag för övrigt inte har missat - är obestridliga, klara och fullt bevisade felaktiga ageranden och brott av advokater som trots detta inte har beivrats av disciplinnämnden, av justitiekanslern eller Högsta domstolen. Utan klara bevis så är det fortsatt min bestämda uppfattning att ingen kan eller skall dömas skyldig. Om det däremot finns klara bevis, så låt bilan falla.

Att åklagare och polis kan vara besvikna och tycka att det är tillräckligt svårt "att få nog med bevis för fällande domar" är en helt annan sak som knappast motiverar en inskränkning av advokaternas möjligheter att oberoende av staten - med lagliga medel - kunna utöva sitt yrke. De arbetar i förhållande till en åklagar- och poliskår som har hela den statliga utredningsapparaten till sitt förfogande. Det föreligger således en betydande diskrepans i maktbalans till statens fördel.

Naturligtvis är Advokatsamfundets roll och ställning inte oinskränkbar eller absolut given för alla tider. Den har syftat och syftar till att skapa ett oberoende och den baseras på tradition och förtroende men den är även tydligt reglerad i lag (se till exempel 4 respektive 7 och 7a §§ i rättegångsbalken). Om lagstiftaren inte är nöjd så kan denna reglering naturligtvis ändras men låt den slutliga prövningen och avgörandet utföras av en oberoende domstol, inte av någon statligt tillsatt nämnd eller utskott så att oberoendet blir en illusion. Heller tio skyldiga som går fria än en oskyldig som fälls på grund av låga beviskrav eller dylikt.

Jag noterar till sist att lagstiftaren i vårt land - i vart fall än så länge - är Sveriges riksdag, inte "den allmänna opinionen" för stunden hur den nu skall mätas.

Jan Hagman, Riala