Med enorma glasögon av modell från 1980-talet och det blodröda läppstiftet hade kvinnan kunnat vara trendig. Åtminstone retro. Om de inte hade burits av en allvarlig kvinna med hårt åtsittande dräkt på det belarusiska justitiedepartementet. Men hennes outfit är mindre ett modeval och mer än kvarleva, liksom den regim hon representerar.

Vi sitter på varsin sida om bordet. Vi som är på besök från Europaparlamentet på ena sidan och regeringstjänstemännen på den andra. Egentligen är det en yngre kvinna som formellt har den högsta positionen men det är uppenbart att kvinnan med glasögon och läppstift är hon som bestämmer. Förmodligen med hög rang inom säkerhetstjänsten. Jag kan inte hitta hennes namn i programmet för besöket.

Det var i min roll som vice ordförande i EU-parlamentets delegation till Belarus som jag besökte Minsk i februari tidigare i år för att få en bild av läget i landet. Vi skulle träffa byråkrater med ansvar för lagstiftning rörande civilsamhällets organisering och politiska partier. Det var som att göra en tidsresa tillbaka till 1980-talet, som att falla ner genom kaninhålet till landet upp och ned där människor beter sig som om järnridån aldrig fallit.

Vi ställde frågor. De svarade som om de spelade upp inspelade kassettband. De ville övertyga oss om att det belarusiska civilsamhället blomstrade och att de administrativa bördor som drabbar varje grupp av aktivister inte var några problem. Att det i princip inte fanns något behov av aktivism eftersom Lukasjenko så väl tog hand om alla samhällsproblem.

Lukasjenkos namn var i princip svaret på alla frågor vi ställde. Vid ett tidigare möte på ett annat ministerium någon timme tidigare hade jag ställt några frågor om ett lagförslag om våld mot kvinnor. Ett antal kvinnorättsaktivister hade uppmärksammat mig på att ”Lukasjenko stoppat” lagförslaget. Det blev dålig stämning i rummet. Jag hade tänkt ställa samma fråga igen. Men innan jag ens hann fråga fick jag ett tillrättalagt svar och en lång föreläsning om Lukasjenkos engagemang mot just våld mot kvinnor, sådär helt apropå ingenting. Telefonen måste ha gått varm mellan diktaturens byråkrater. Regissera. Lägga till rätta. Måla kulissen.

Under alla möten kunde jag inte låta bli att tänka - vad är deras plan? Hur tror de att det här ska sluta, i en globaliserad värld med internet i ett land som angränsar till världens mest framgångsrika demokratier?

De belarusiska regeringsrepresentanterna verkade tro att om de bara berättar för oss i delegationen att Belarus är en demokrati så ska vi köpa det och inte ifrågasätta våld mot uppenbart riggade val och dem som protesterar. Jag fick bita ihop för att inte brista ut i ett okontrollerat skratt när kvinnan med glasögonen borrade blicken i mig. Men jag lade band på mig, läget i Belarus är inget att skratta åt. Läget var och är allvarligt. Farligt. Riktigt obehagligt.

Den rödmålade munnen log bara en gång. Det var när vi skulle gå. Jag undrar vad hon gör en dag som denna, när hennes förljugna universum är på väg att falla sönder. Jag hoppas så innerligt att de väl inövade talen om Lukasjenkos storhet som jag fick höra så många gånger endast var en sista dödsryckning från en regim som strax hör till historien.

Karin Karlsbro (L), ledamot Europaparlament, vice ordförande Delegationen till Belarus